”Jag kan flyga. Jag är inte rädd.”

Jag är flygrädd. På riktigt. Jag vet inte riktigt när jag blev flygrädd men det är något som har växt fram med åldern. Troligtvis har det med bristen på kontroll att göra.

När barnen var små så brukade jag och Stefan dra en vit lögn för dem om att det tyvärr inte fanns platser för oss alla att sitta tillsammans på flygen. Stefan satt således på ett ställe med barnen och jag för mig själv på ett annat. Allt för att barnen inte skulle uppfatta att jag var rädd.

Efter en långflygning är jag totalt utmattad för att jag har varit på helspänn i så många timmar. Jag skulle aldrig komma på tanken att sova eller dricka alkohol på en flygning för jag måste vara beredd om någonting skulle hända. Vid start kallsvettas jag något enormt och vid minsta turbulens är dödsångesten påträngande. På den korta flygningen mellan Danmark och Färöarna nu i sommar hann jag gråta en liten skvätt för att jag tycker att det är så känslomässigt jobbigt.

De senaste åren har jag suttit med övriga familjen på flygen och jag tror inte att barnen har märkt något. Jag är rätt bra på att spela teater och barn är bra på att distrahera. Jag är dock supernoga med att alla ska vara fastspända hela tiden och att man bara får gå på toa när det inte är någon kö.

Så hur ska det gå att åka jorden runt?

Jag bestämde mig för många år sedan att rädslan inte ska få hindra mig och det har den inte gjort men den har absolut gjort vissa resor mindre njutbara. Ett exempel är när Stefan och jag var på Samoaöarna. Medan vi var där började regnsäsongen och det regnade, åskade och stormade varje kväll. Under hela vistelsen gick jag och gruvade mig för hur vi skulle kunna flyga ut från ön. När det till slut var dags så var kvällen helt stilla och flygningen gick smärtfritt – med andra ord hade jag oroat mig helt i onödan och jag borde ha njutit mer av vistelsen än vad jag hade gjort.

Det kommer sannerligen att bli en utmaning att flyga jorden runt. Vi har inte bokat alla flygningar än men jag tror att det kommer att bli 15 totalt. En gång åkte jag tåg hela vägen till Peking (tog en vecka med Transsibiriska järnvägen från Moskva) för att slippa en långflygning. Denna gång är det dock flyg som gäller och med stöttning och förståelse från Stefan och med en rejäl skopa envishet så ska det nog gå!