Marangu Mtoni – 16 år senare

Nu har vi tillbringat tre nätter i mitt älskade Marangu. Här undervisade jag som lärare 2000 och 2001. Det var genom Uppsala Universitet och SIDA som jag fick den möjligheten. Ända sedan dess har jag längtat tillbaka och tänkt att så fort barnen blir tillräckligt stora ska jag visa dem min oas på jorden.

Resan hit från Lake Manyara var skitjobbig. Vi satt sex timmar i sträck i en varm, trång, dammig bil utan air-condition. Barnen höll humöret uppe med ”Sten-sax-påse”. Det hann bli många omgångar.

Vi bor i ”mitt” gamla hus och jag sover i ”mitt” gamla rum. Allt är sig likt om än något mer slitet. Vi duschar genom att skopa kallvatten över oss och toaletten (en gång värdig en president – på riktigt! Han var här och valtalade och lånade ”vårt” hus och toalett) har ersatts av en håltoalett i golvet. Otroligt nog har inte barnen klagat en enda gång över omständigheterna trots nattligt sällskap av både kackerlackor, syrsor och myror.

Maten är lika speciell som jag minns den (kokbanan i alla olika varianter som finns) men det är också en del av tjusningen. Det väcker många minnen.

Älskar de ljumma kvällarna, utsikten över Kilimanjaros topp (byn ligger på Kilimanjaros sluttning), det bördiga landskapet, de traditionella chagga-husen, leendena och den stjärnspäckade natthimmelen.

Vi bor på TTC (Teacher Training College) där jag gav klasser mitt andra år här. Av all personal jag lärde känna för 16 år sedan finns endast Miss Juliette (numera Madame Juliette) och Mr. Kwai kvar. Vi har även besökt Darajani Secondary School där jag undervisade under mina båda år här. Eftersom byn har  tiodubblats sedan jag var här sist så har skolområdet växt väldigt men ”mitt” gamla klassrum och personalrummet har inte ändrats alls.

Vi har även hunnit gosa, sjunga och leka med barnen i primary school. Tuva och Vilmer blev helt uppslukade av alla barn som ville hålla handen, kramas och sitta i knä!

Ena eftermiddagen gav jag mig sjutton på att jag skulle hitta vägen genom djungeln till ett vattenfall som jag och mina vänner brukade gå till efter skoldagens slut (Minns du, Anna?). Vi kom rätt, till slut, men innan dess hann vi stöta på mycket förvånade jordbrukare mitt ute i snårskogen. De var väldigt välkomnande och jag märker att min swahili långsamt börjar komma tillbaka! Det dyker upp ord i minnet hela tiden!

En annan dag besökte vi Kilimanjaro National Park och vandrade sedan de två timmarna hem till Marangu. Det är oerhört vackert på sluttningarna med all grönska, alla blommor och morgondimman. Vart man än går på Kili så är det antingen uppför eller nedför så nu har vi alla träningsvärk i rumpor och vader!

Som tur är verkar Stefan och barnen också se det fantastiska med Marangu Mtoni men nu är det dags att dra vidare till nästa plats som också har en speciell plats i mitt hjärta – Zanzibar!