”Jag är för ung för att dö”

”Jag är för ung för att dö.” Vilmer sitter hopkrupen på badrumsgolvet med ryggen mot badkaret. Han har gömt sitt ansikte mot de uppdragna knäna och kroppen skakar av gråten.

Tuva sätter sig bredvid. Hon är blek och sammanbiten. Hon tittar tomt rakt fram. Försöker förstå vad som händer.

”Kom”, säger jag. ”Ställ er upp så vi kan kramas”. Där står vi, hela familjen Winqvist, och kramas i ett badrum på Hawaii och säger hej då till varandra.  Vi gråter. Kramas och gråter medan vi lyssnar efter missilen. Missilen som är på väg mot oss.

Tusen tankar far genom mitt huvud. Om missilen  träffar Honululu så har vi en chans att klara oss här uppe i bergen. Hur tar vi oss ifrån Hawaii i så fall? Kommer det att gå båtar och flyg? Kommer USA att svara med missiler mot Nordkorea? Kommer det finnas el, vatten och mat? Om det är en atombomb som är på väg så dör vi även om den landar i Honolulu. Varför åkte vi hit när Vilmer gång på gång sa att han inte ville hit nu när Nordkorea och USA ständigt uttalade hot mot varandra?

Känslan av maktlöshet är total. Det finns inget jag kan göra för att skydda mina barn.

För exakt ett år sedan gick larmet om att det var en missil på väg mot Hawaii. I varningen till allmänheten stod det att det inte var en övning och att vi genast måste söka skydd. I 28 minuter trodde vi att en missil från Nordkorea var på väg emot oss. I 28 minuter trodde vi att vi skulle dö.

Efter 28 minuter fick vi besked om att det var ett falsklarm. Efter 28 minuter i chock var vi alldeles utmattade. All energi hade gått ur oss.

Det var en dramatisk morgon och även om Stefan och jag aldrig igen vill se våra barn så hjärtskärande rädda så är vi ändå oerhört tacksamma för upplevelsen. Nu har vi åtminstone en liten, liten, liten förståelse för vad barnens skolkamrater från Syrien har genomlevt. Skillnaden är att där kom faktiskt missilerna och där tog inte mardrömmen slut efter 28 minuter.