Under natten nådde brandröken fram även till Samaipata och vi vaknade till ett landskap täckt av tjock vit rök. Rekommendationerna var att stanna inomhus med stängda dörrar och fönster, använda ansiktsmask och att täta glipor med trasor doppade i vatten. Skolorna hölls stängda. Vi frågade familjen som vi hyrde ett rum av hur de tänkte göra – stanna eller försöka åka någon annanstans. De var väldigt vaga i sina svar och skrev (vi kunde bara kommunicera via WhatsUp och google translate) att de hoppades på regn.
Eftersom Samaipata ligger på 2000 meters höjd uppe i Anderna så finns det bara två vägar ut ur byn. Den ena leder tillbaka mot Santa Cruz och det är i det området röken bedöms som värst. Den andra vägen leder långt bort från vår planerade rutt och passerar pågående bränder. Det var alltså oklart om den vägen skulle vara öppen och möjlig att ta.
Fram till lunch barrikaderade vi oss på vårt rum men när vi såg att röken bara blev värre och värre så insåg vi att vi måste fatta ett beslut. Vi frågade ännu en gång familjen om hur de tänkte och den här gången förstod vi situationen bättre. De berättade att de inte får lämna sin fastighet utan att de enligt direktiven ska stanna fram till ”kommunen” beslutar att de får lämna och då lämnar hela byn tillsammans. Med tanke på hur bergsvägarna ser ut så såg vi framför oss risken att hamna i enorma bilköer och att bli fast i rök och i värsta fall i bränderna. Familjen skrev: Ni är friare än vi. Ni kan lämna mycket snabbare. Mellan raderna tyckte vi oss kunna läsa: ÅK!
Vi bestämde oss för alternativ nummer två – försöka ta oss bort från röken men behöva passera bränder. Närmsta stad utan rök var Sucre som ligger åtta timmar med bil från Samaipata. Den ordinarie bussen skulle avgå först 18.30 och tanken på att korsa Anderna i mörker och brandrök var inte lockande. Till slut lyckades vi få tag i en minibuss med chaufför som var villig att köra oss. Vi kom iväg klockan tre. Det som under andra omständigheter säkerligen är en vacker sträcka var ganska ansträngande. De första fyra timmarna låg röken tät och vi såg endast det som var närmast utanför fönstren. Vi konstaterade att allt vi såg var brända berg. Allt har brunnit ner! Det finns inget av den fina djungeln kvar! Varenda flodådra är uttorkad.
Efter fyra timmar blev det mörkt och började regna. Om vägen var svindlande innan så blev den ännu läskigare i mörker och regn men vår chaufför var enormt duktig och körde försiktigt. Vägen är mesta dels fin och modern men på några ställen hade bergssidorna rasat ut över vägen och vi fick vänta på att vägen skulle grävas fram så att vi kunde fortsätta.
Under hela resan hade vi endast en paus och den kändes helt overklig. Vår chaufför svängde av huvudvägen och in till en liten by. Klockan var precis innan 21 och det enda som var öppet i regnet och mörkret var ett café vid byns plaza (torg). Tro det eller ej – ägarinnan pratar engelska eftersom hon har bott i London. Hennes bror var den förste bolivianska polismannen i Storbritannien. För en kort stund glömde vi misären och kunde faktiskt njuta av resan. Så välbehövligt med en oas på en annars väldigt jobbig dag!
Vid midnatt var vi äntligen framme i Sucre som är Bolivias konstitutionella huvudstad. Den ligger i en dalgång mellan branta bergväggar på 2800 meters höjd.
Vi har precis vaknat och vet inte riktigt vad vi ska ta oss för. Våra planer för Bolivia har blivit helt omkullkastade. Vi hade inte räknat med att hamna mitt i en naturkatastrof! Det verkar i alla fall som om det inte är rök här i Sucre men vi är inte helt säkra för vi har inte varit ute än. Vårt flyg vidare om fem dagar går från Santa Cruz som ligger över tio timmar bort. Där är röken fortsatt tjock och flygen är inställda och vi är inte direkt sugna på att zickzacka oss fram genom Anderna igen. Vi får nog helt enkelt komma på en plan B.
Cirkus Winqvist On Tour 