Ungefär tre timmar ifrån Panama City, på Stilla havet-sidan av landet, ligger ögruppen San Blas Islands. Ögruppen med drygt 300 öar tillhör Kuna-folkets territorium och på deras språk heter området Kuna Yala (kan även stavas med G eftersom K inte finns i kunaspråket). Kuna-folket, som är en av ursprungsbefolkningarna i Panama, fick självbestämmande över området 1925. Idag bor det ungefär 55.000 kuna i Panama – i Kuna Yala men även i Panama City och andra orter. En liten del bor i Colombia.
Vi korsade landet med terrängbil eftersom kuna-folket har bestämt att endast fyrhjulsdrivna bilar får köra i området då vägarna är mycket branta och krokiga genom bergen och regnskogen. I hamnen väntade vår guides pappa, Antilio, på oss och körde oss till Devil’s Island där vi skulle tillbringa våra första två nätter. Ön är liten och det går att gå runt den på 20 minuter. Det finns en kritvit strand och turkost varmt vatten att bada i MEN bakom de perfekta solbilderna finns också en annan sida.
Kuna-folket har beslutat att de inte ska bygga turistanpassade anläggningar på öarna. Boendena är därför mycket enkla och vårt skjul hade sandgolv och saknade myggnät. Dusch och toalett skulle finnas i en byggnad längre bort men den var ur funktion så vi hade varken dusch eller toalett på två dagar. Eftersom hotell saknas på öarna så väljer de flesta turister (varav de flesta är panamaner från Panama City) att åka till öarna på dagsturer. Turerna går ut på att festa och åka mellan olika stränder. Ett mycket ovärdigt sätt att hantera området, enligt oss, då nedskräpningen är otrolig sorglig att se.
Bästa stunden på ön var när dagsturisterna åkt hemåt vid 15-tiden. Då fick vi ön för oss själva och kunde njuta av en brasa på stranden, stjärnorna och tystnaden. Även morgnarna innan turisterna kom vid 9.30-tiden var underbara. Att ha en hel strand för sig själv i lugn och ro är ren lycka.
Från Devil’s Island åkte vi på en utflykt för att snorkla och bada.
Den tredje dagen dök äntligen vår guide upp. Det visade sig att hans svärmor dött två dagar tidigare och att han hade haft mycket att fixa med i och med detta. Han meddelade att vi de två kommande nätterna skulle få bo i hans pappas hus på ön Wichub Wala och att det där fanns både toalett och dusch! Trodde vi, ja… Det fanns i alla fall en hink med sötvatten och en skopa. Bättre än ingenting!
Eftersom de skulle ha begravning för hans svärmor så var hela familjen på ön och vi fick följa förberedelserna. Kvinnans kropp skulle fraktas från Panama City till Wichub Wala och begravningen skulle ske dagen efter. Hos Kuna-folket får den döde en sista natt med sin familj genom att kroppen läggs i en hängmatta i samma rum som övriga familjen sover i sina hängmattor i. Kroppen får aldrig lämnas ensam för då kan själen ”knyckas” till mörkare ställen. Efter en sista natt tillsammans fraktas kroppen i hängmattan till begravningsplatsen på fastlandet. Varje familj har sitt eget ”hus” där deras döda begravs tillsammans. Man fortsätter alltså att ” bo” tillsammans under samma tak även efter döden. Kroppen läggs ner i graven (som är upplyst för att leda själen mot ljuset) tillsammans med sina närmaste tillhörigheter och matknyten som grannar och vänner skickar med till sina döda anhöriga. När graven är igengrävd igen så dukas det upp ett festbord på graven där den döda ska kunna ”äta” tillsammans med sina döda anhöriga och välkomnas till sin nya plats.
Vi kände oss en aning i vägen i sörjandet och förberedelserna. Vi tog promenader på ön som bestod av endast 35 familjer och passade på att vila i vårt nya boende. Vårt nya boende var ett luftigt hus på pålar vid stranden av ön. Väggarna bestod av grova vassrör och vågorna slog upp mellan golvplankorna. På nätterna var det storm och regn och då regnade det in genom väggarna och vi fick hålla i täckena för att de inte skulle flyga bort!
(Stormen fortsatte tydligen efter att vi lämnat öarna och vår guide skickade foton på att ön numera ligger 20 centimeter under vattennivån. Vattnet har letat sig in i alla hus och ställer till stora problem.)
På kvällarna spelade vi Domino med vår guide och hans systerdotter. Det som hemma anses vara ett barnspel anses här vara ett strategispel som spelas av männen i den lokala baren under högljudda former.
Det finns så mycket som vi skulle vilja berätta om kuna-folket men då skulle texten bli alltför lång. Det vi fann extra intressant var att det hos kuna-folket finns tre kön – man, kvinna och omeggid. En omeggid är en person som fötts som en man men lever som en kvinna. Förr när kuna-folket ständigt låg i konflikt med andra folkgrupper, fyllde omeggiderna en funktion då de istället för att slåss tillsammans med männen stannade i byarna och hjälpte kvinnorna med deras sysslor samtidigt som de hade fysiken att skydda kvinnorna vid behov. Omeggiderna är fullt accepterade i samhället och är vanligt förekommande.
Inom kuna-folket finns inte äktenskap utan man väljer helt enkelt att vara tillsammans med någon och förhållandet måste godkännas i den lokala kongressen. De äldre på ön och de som ingår i kongressen har väldigt stor makt över människorna på öarna. De bestämmer vem som får bygga vad, vilka som får vara tillsammans, vilka som ska arbeta på kollektivets odlingar på fastlandet, vilka som ska agera ordningsvakter på öarna, dömer i tvister och de bestämmer till och med om och när du får lämna din ö.
En annan sak som vi fann fascinerande är kuna-folkets revolutionsflagga. Hur kan det egentligen komma sig att så många kulturer på så många olika platser vid olika tider använt/använder sig att samma typ av symbol men med så olika innebörd?
Vi har lärt oss så mycket och insett vad lite vi vet. Det är en av tjusningarna med att resa – att få lära nytt och att få lära om!
Cirkus Winqvist On Tour 