Dominikanska republiken

Redan innan vi landade på Dominikanska republiken hade vi bestämt oss för att ta en semester i semestern och unna oss tio dagar med bara sol, bad och avkoppling. Det visade sig att vi gått in i denna mentalitet något för tidigt då vi på flyget inser att man ska ha fyllt i ett onlinedokument innan inresa i landet! Det hade vi helt glömt bort! Det var väldigt nervöst att behöva erkänna att vi saknade rätt dokument i migrationstullen. Som tur var gick det att lösa på plats även om det var tydligt att det inte var uppskattat!

Tyvärr så erbjöd inte Dominikanska republiken den återhämtning som vi hade hoppats på. Vi bodde i orten Punta Cana. Punta Cana är namnet på hela provinsen men själva centralorten Punta Cana är en ful, skitig, fattig, stökig röra av byggarbetsplatser, nedlagda hotell och restauranger och plåtskjulshus och så långa höga murar till alla resorter och hotell så klart.

Vi insåg snabbt att det inte kommer så många fristående resenärer till Punta Cana. De allra flesta är charterturister som bor på välorganiserade vackra resorter vid havet eller så är det pensionärer (främst från USA eller Kanada) som äger lägenheter i inhägnade lägenhetskomplex. Nackdelen med att komma som fristående resenär är att det är svårt att få tillgång till stranden och det är ju faktiskt stranden man vill åt på en ö som Dominikanska republiken.

På Dominikanska republiken är stranden alltid offentlig – åtminstone i teorin. I praktiken så upptar de enorma hotellkomplexen och resorterna hela stränderna. De ligger rad på rad och det finns inga vägar ner till vattnet. Det är så gott som omöjligt att hitta öppningar och när man väl hittar ner till stranden så blir man bortschasad eftersom hotellen och resorterna inte vill ha folk som ligger på badhanddukar i sanden vid sina fina anläggningar. Det går så klart att betala för att få hyra solstolar på en del ställen men till rena fantasipriser. Vi betalar inte 1500 kronor per dag för att få tillgång till en strand!

Det finns dock positiva undantag! Några vänner som nyligen bott på en resort i Punta Cana tipsade oss om sin strand. Vi är så himla tacksamma för att vi åkte dit för då fick vi se att det faktiskt finns resortområden som inte förstört stranden och där lokalbefolkningen badar, grillar och dricker öl sida vid sida med turisterna. Vi gillade verkligen stämningen där!

Dominikanska republiken är ett fattigt land och varje dag kommer det en ström av nya turister som kan mjölkas på pengar. Man får helt enkelt räkna med att bli lurad. Vi har inget emot att ge den lokale killen som erbjuder sig att vakta vår bil en slant eller att ge vakten som låter oss låna hans toalett en summa som tack men vi tycker inte om att restaurangerna slår in en större summa än det riktiga beloppet i hopp om att vi inte kommer upptäcka deras tilltag, att hyresvärden blåser oss på både boende och pengar osv.

Trots allt ovanstående så gillade vi faktiskt Dominikanska republiken. Vi gillade till exempel vårt första boende. Vi hyrde en lägenhet i ett lägenhetskomplex där pepparkaksbruna pensionärer låg och jäste i solen vid poolen med en varsin öl i handen. Alla kände alla och det var en mycket mysig atmosfär.

Vi gillade också det härliga vädret och de svalkande baden i det turkosblåa havet men framför allt var det tillgången till vår hyrbil som ”räddade” vår upplevelse av Dominikanska republiken. Med bil kom vi till helt fantastiska stränder som ännu inte var exploaterade och med bil kunde vi komma ut på den lugna vackra landsbygden och upp i de gröna bergen!