Vi står inklämda i den långa kön till färjan som ska ta oss till Dominica. Det är över två timmar kvar till färjan ska avgå men det är redan tjockt med folk. En äldre dam kommer fram och förklarar vänligt att vi står i fel kö. ”Ni behöver få en stämpel i den kön innan ni kan ställa er här”, säger hon. Förvirrade ställer vi oss i den andra kön. Människorna i kön är inte alls så chill som man kan tänka sig här i Karibien. Folk skriker på varandra och svär. Alla försöker tränga sig i kön samtidigt som de blir arga på andra som tränger sig före. En grupp kvinnor säger till oss att vi måste bli som dem – vakta våra platser med armbågarna. Det är ett sådant kaos att vi bara kan skratta åt det. Med jämna mellanrum kommer den gamla damen och tittar till oss och säger till oss att vara tålmodiga.
Färjan avgår en dryg timme för sent. Efter sju minuters färd delar besättningen ut kräkspåsar till alla. Efter tio minuter börjar passagerarna kräkas. Efter tjugo minuter delar besättningen ut papper att torka spyor med. Vågorna är galet höga. Tuva tar alltid en sjösjuketablett innan hon åker båt men den här gången känner vi andra att vi också måste droga oss lite för att härda ut den 2,5 h långa resan. Solen har gått ner och havet är svart omkring oss. Förutom ljudet av folk som kräks så är det knäpptyst på färjan. Ingen som pratar eller skriker. Så snart vi närmar oss Dominica vaknar dock alla till liv igen och det börjar skrikas, sväras och knuffas.
De höga vågorna gör att färjan inte kan lägga till i hamnen utan blir omdirigerad till en lastkaj vilket ställer till det eftersom vi bokat en hyrbil i hamnen. När vi väl lagt till vid lastkajen så ser vi att kajen är full av folk med flaggor och skyltar och reportrar med kameror. Även Dominicas premiärminister är på plats. Det visar sig att vi har en dominicansk cricketstjärna ombord (Stephan Pascal, 19 år) som precis återvänt från en turnering i Sydafrika. Han ska kliva av först och välkomnas innan vi andra får kliva av. Det tar ytterligare en halvtimme. Eftersom vi är på fel plats så har migrationskontrollen byggts upp utomhus mellan containers på lastkajen. Det är ett fullständigt kaos! Vilket temperament man tycks ha här. Alla är dock supertrevliga mot oss och det är ju bra.
Som tur är har vår biluthyrningssnubbe fått informationen om att färjan omdirigerats och han möter oss längs vägen. Mindre tur är att han gett vår bil till någon annan och att vi nu får en betydligt risigare bil. Vi tror att det kanske är hans privata för det sitter en välspelad reggaeskiva i CD-spelaren.
Vägen till vårt boende är smal och de höga vågorna slår in över vägen. Det är ovant att köra på vänster sida men till slut kommer vi fram till vårt vandrarhem. Vi har ringt och kontrollerat att allt ska vara ok i förväg men väl på plats har föreståndaren inte fått någon information om att vi ska komma. Det finns med andra ord inget rum iordninggjort. Mannen på plats talar bara kreolsk franska så kommunikationen fungerar inget vidare. Till slut visas vi till en skitig lägenhet som troligtvis inte brukar hyras ut. Köket är fruktansvärt skitigt och kokplattor och dylikt har avklippta ledningar. Klockan börjar bli riktigt mycket så vi ställer in våra saker i lägenheten och ger oss ut i natten för att försöka hitta någon mat. Alla affärer är så klart stängda men vi hittar en lokal bar som säljer grillad BBQ kyckling. Vi tar med oss maten till lägenheten och sitter i sängen och äter för det är endast där det finns air condition. Sedan somnar vi som stockar och vaknar inte förrän klockan 9.30 av att någon bankar på vår dörr (vi skyller vår oplanerade sovmorgon på sjösjuketabletterna som man blir supertrött av). Det är dags att byta lägenhet. Vi får en minimal lägenhet men nu är den åtminstone städad. Enda kruxet är att AC:n inte fungerar men vi är för trötta för att orka tjafsa. Det får duga.
Vi tar bilen in till huvudstaden Roseau för att ta ut lokal valuta. Vägen är ofta så smal att endast en bil i taget ryms. Det innebär att det bildas långa köer och att man måste backa för att släppa förbi mötande bilar och krångla. Till vår stora lättnad lyckas vi hitta en rymlig parkeringslucka mitt i virrvarret av bilar. Sen inser vi att vi har parkerat på en plats för bussar… En vänlig man, som sitter på en buss, dirigerar oss genom bussfönstret till en ny parkeringslucka. Tuva och Stefan går i väg för att ta ut pengar. Tuva får ”komplimanger” som ”sweet potato” ropat efter sig. Vilmer och jag står kvar och vaktar bilen. Vi blir erbjudna att köpa hembränt av några ”sköna snubbar” och får information om att marijuana är bättre än cigaretter för cigaretter luktar illa. Välkommen till Karibien liksom. Lite av en kulturchock. Hoppas att kommande fjorton dagar inte blir som våra första fjorton timmar på Dominica!
Cirkus Winqvist On Tour 