Kategori: Borneo, Malaysia

Tälta på Borneo! Visst låter det underbart? Det tyckte i alla fall vi när vi satt där hemma i TV-soffan i Kristinehamn och bokade in tre nätter i tält vid Klias River. Där och då såg vi framför oss den exotiska naturen och äventyret. På plats, några månader senare, insåg vi att platsen vi skulle tälta på var minst lika fantastisk som vi tänkt oss men också att det är VÄLDIGT varmt och VÄLDIGT fuktigt på Borneo och att det därför KRYLLAR av insekter av alla de slag.

Tälten var uppställda precis intill flodkanten och naturen växte sig tät alldeles intill. Det var endast vi, naturen och damen som var föreståndare på boendet som var där. Hon ägde inte ens en bil så det kändes som om vi var helt avskärmade från omvärlden för en stund. Från boendet tog vi båtturer och tittade på olika sorters apor (platsen är främst känd för näsaporna) och på alla eldflugor som glittrade som julgransbelysning i träden längs flodkanterna på kvällarna. Apropå kvällarna – när solen har gått ned vid floden blir det SVART och förvånansvärt tyst. Inte förrän solen går upp på morgonen väcks ljuden i djungeln till liv igen. Ljud av apor som svingar sig mellan träden och knäcker grenar, ljudet av apor som ropar till varandra och näshornsfåglarnas laserliknande ljud.

Naturligtvis en helt magisk plats att äta sin frukost på, att göra sina läxor på och att bara vara på MEN så fruktansvärt obekvämt att sova i tält. Eftersom det regnar så gott som varje dag så var det plåttak uppsatta över tälten. Detta gjorde att temperaturen i tältet var på bastunivå. Bastukänslan förhöjdes av fuktigheten. Vi sov på madrasser direkt på tältgolvet och lukten av dessa fuktiga madrasser är obeskrivlig. Redan första natten fick Tuva och jag byta tält eftersom en hel koloni myror valt att flytta in i vårt tält. Därutöver delade vi tält med spindlar, tusenfotingar, skalbaggar och myggor. För att ”skydda oss” låg vi väl förpackade i sovsäckarna och med handdukar runt huvudena. Vilken syn!

Tuva, har laddat för ytterligare en natt i tältet!

Kan väl konstatera att vi inte direkt är ”sova i tält i djungeln-människor” (eller vänta – det är ju faktiskt det vi är!) men det är ändå en upplevelse som vi inte skulle ha velat vara utan!

Nu har vi varit på resande fot i exakt två månader. Det vill säga åtta och en halv vecka eller 62 dagar. Det kan låta som en lång tid men faktum är att tiden har gått otroligt fort! Det känns som om det var en evighet sedan vi besökte massajerna i Tanzania eller var med om hotellbranden i Abu Dhabi men samtidigt känns det som om vi alldeles nyss lämnade Sverige. Vi har till exempel inte riktigt fått in några rutiner än. Vi äter när vi är hungriga och går och lägger oss allt för sent för att sedan gå upp alldeles för tidigt. Det finns så mycket som vi vill hinna se och göra!

Vi var väldigt nedvarvade i slutet på Sri Lanka-vistelsen men i och med att Vilmer blev sjuk och att vi fick flyga över till Borneo senare än planerat så har vi hela tiden haft känslan av att vi ”ligger efter” schemat för Borneo. Det har resulterat i allt för många och långa regnskogsvandringar men vi har insett att det inte går att bli ”klar” med Borneo. Vi får helt enkelt hoppas att vi får möjlighet att återvända någon gång för att besöka de små byarna längs floderna och för att uppleva mer av naturen och stränderna i Sabah.

Nu är det dags att kurera träningsvärken och ladda om inför nästa resmål – Singapore!

Men först ska vi se vad Borneo får för omdöme. Borneo är paradiset för alla naturälskare! Det finns massor av vackra nationalparker som inte förstörts av turismen. Vi har faktiskt blivit förvånade över vad lite som anpassats för turisterna. Vandringarna är tuffa i tät regnskog och det känns lite läskigt att tänka på vad som skulle hända om man skadade sig under en vandring.

Borneo är i övrigt billigt och lättrest (vi har mest tagit oss fram med Uber eller genom att lifta). Människorna är oerhört vänliga och hjälpsamma, maten är god och vädret är helt okey även under regnperioden.

Det är dock ledsamt att se alla palmoljeplantager, allt skräp längs flodbankerna och städernas utbredning. Hur länge till kommer Borneo vara ett naturparadis?

Samtliga i familjen ger Borneo nio poäng av tio vilket ger ett resultat på 36 av 40!

När vi skrev sist var vi i Miri. Där sov vi bara i två nätter men som vanligt hann vi med en hel del. Vi tog bland annat en heldagstur med guide (den nästbästa vi någonsin haft. Bäst är vår favorit Warren Joplin på Samoa). Guiden, Kenneth, var uppvuxen i en avlägsen by längs en flod i ett så kallat longhouse. Han visste ALLT om regnskogens alla växter, djur och läten. Vi vandrade 9,7 km (lite ironiskt med tanke på att vi höll på att storkna av en regnskogsvandring på 790 meter två dagar tidigare) genom tät regnskog, genom grottor och under berg i Niah National Park. Magiskt vackert! Kan meddela att 9,7 km tar 4,5h att vandra i 30 graders värme (det var en ”sval” dag).

I Miri besökte vi även sydostasiens största taoisttempel och ett kinesiskt tempel som vi inte lyckades klura ut vilken religion det förespråkade. Det kan ha varit konfusianismen för konfunderade blev vi i alla fall men mer troligt var nog att det rörde sig om synkretism.

Från Miri tog vi inrikesflyget till Kuching. Det var en flygresa som inte var inplanerad men då vi träffade andra resenärer som beskrev nattbussresan på 15-20h som helvetisk så var valet lätt.

Kuching är en charmig storstad i hjärtat av Sarawak. Här har vi promenerat längs Waterfront, shoppat i Chinatown, varit med om en julparad (paraden varade i över två timmar och Tuva och Vilmer fick mängder av godis), åkt flodbåt, besökt en kulturby (som ett levande museum) och försökt undvika åskskurarna.

Vi har även besökt Semenggoh Wildlife Center. Det är ett rehabiliteringscenter för orangutanger som varit i fångenskap eller som råkat ut för någon olycka. De räknas som ”semi wild” dvs. så gott som vilda. De rörs sig fritt i regnskogen och väljer själva om de kommer till centret för att få stödmat. Eftersom det finns mycket frukt i skogen just nu är det svårt att få syn på orangutangerna. De är inte intresserade av centrets mat. När vi var där såg vi två – en mamma med barn. Det var mäktigt att se dem komma svingandes mellan trädkronorna.

Efter Semenggoh åkte vi till en krokodilfarm som egentligen var mer som ett zoo. De hade tagit emot krokodiler från olika stammar som inte ville ha krokodilerna vid sina byar (oftast efter att krokodilen attackerat någon krake). De hade krokodiler i alla möjliga storlekar och barnen tyckte att det var mycket spännande.

Idag har vi varit till Kubah National Park och vandrat i fyra timmar genom regnskogen till ett vattenfall. Det var mycket kuperat, mycket varmt och mycket svettigt och lite skrämmande att vara helt själva mitt ute i regnskogen. Tuva och Vilmer tog sig ett dopp i det svalkande vattnet!

Eftersom vi blev försenade från Sri Lanka så blev det endast en kortvisit i Borneos nordöstra del Sabah. Vi började i storstaden Kota Kinabalu där vi gick på nattmarknad och tog en morgonpromenad längs vattnet.

Därefter tog vi en minibuss två och en halv timme till Klias River. Vi var så ivriga när vi kom fram att vi genast gav oss ut på en flodtur. Vilken lycka att se näsapor svinga sig mellan träden! Så snart mörkret fallit åkte vi ut på ytterligare en tur på floden. Det var alldeles svart, tyst och stjärnklart och vi såg hela träd som blinkade som julgranar av eldflugor i tusental. Helt magiskt!

Vid Klias river sov vi i tält i två nätter i våtmarkerna. Tälten är byggda på pålar en halvmeter ovanför sumpmarken. Gissa om vi hade sällskap av en massa insekter! Första natten fick Tuva och jag byta tält eftersom vårt tält invaderats av trämyror. Vi låg på en madrass direkt på marken och sov i sovsäckar. Det var varmt, fuktigt och myggigt – väldigt myggigt! Det blev ingen sömn alls för oss vuxna dessa nätter. Så fort morgonen kom glömde man dock bort nattens besvär för då kunde vi sitta och äta vår frukost med utsikt över floden och samtidigt se tre olika sorters apor i träden runt omkring (näsapor, makaker och silver leaf monkeys) samt näshornsfåglar, örnar och ödlor.

Vi var de enda som bodde på campen så vi hade naturen helt för oss själva. Jag har full förståelse för att ingen annan frivilligt betalar för att bo som vi gjorde men trots att det är så obekvämt så är det ändå väldigt mysigt att borsta tänderna under öppen himmel och kallduscha med floden som närmsta granne.

Eftersom vi åkt på de turer boendet hade att erbjuda redan den första dagen så föreslog kvinnan som drev campen att vi skulle åka ut till havet nästa dag. Problemet var bara att vi var långt ifrån alla kommunikationer och kvinnan hade ingen bil. Vi fick alltså gå ut till landsvägen och ställa oss och lifta. Till slut stannade en tvåsitsig pick-up men eftersom föraren inte hittade till stranden så fick campenföreståndarinnan åka med på flaket och hela Cirkus Winqvist klämde sig in i pick-upen. Vilken syn!

Vi blev avsläppta på en strand och föreståndarinnan lovade att fixa så att någon hämtade oss om sju-åtta timmar (och det gjorde hon). Stranden var milslång och helt orörd! Fantastiskt att det finns sådana platser kvar på jorden!

Dagen efter detta var det dags att dra vidare till resans sjätte land men mer om detta senare!