Kategori: Dominica

Helt ärligt så tyckte vi inte alls om Dominica de första dagarna vi var där. Det regnade konstant, det krånglade med boendet och det är ett totalt kaos över allt. Att vi kom mitt i karnevaltider bidrog nog mycket till den känslan. Gatorna vimlade med höga och fulla människor dygnet runt. Det finns liksom inga lagar och regler. När vi hyrde bil och frågade vilken hastighet som är grundhastighet på ön så svarade uthyraren ”Whatever you are comfortable with” och just det citatet beskriver Dominica väldigt väl. Gör som du känner. Det är inte så noga. De första dagarna svor vi över att vi korkat nog bokat in två av våra totalt sju veckor i Karibien på en ö som inte alls påminner om Karibien utan mer är ett laglöst bortglömt land vid världens utkant.

Vad är det då som gör Dominica så speciellt? Dominica kallas för naturön och till skillnad från de andra karibiska öarna så finns det nästan inga stränder på ön. Det gör att de flesta turister väljer andra öar att turista på. Dominica är extremt kuperat och har nio aktiva vulkaner och väldigt mycket orörd djungel. Totalt finns det 365 floder på ön. Vägarna är branta oh slingriga och underhållet är riktigt dåligt. Överallt sitter skyltar med ”Road failure ahead” eller ”Road edge failure” vilket inte är roligt när man befinner sig på smala vägar högt upp i bergen.

Dominica är till ytan lika stort som Stockholm stad och totalt bor det lite drygt 72 000 människor på ön. Ön fick sitt namn Dominica (betyder söndag på latin) av Columbus som landsteg på ön på en söndag.

Det dominikanska folket är ett mycket stolt och envist folk och det har säkert gått i arv i många generationer. Koloniseringen lyckades nämligen aldrig riktigt på Dominica och det är den enda karibiska ö där det fortfarande finns ursprungsbefolkning från tiden innan koloniseringen. Spanjorerna gav upp då de inte tyckte att landet var värt att kämpa för då det saknas tillgångar av värde. Befolkningen gav också för hårt motstånd och kunde gömma sig i bergen i djungeln. De inre delarna av ön koloniserades aldrig utan endast kusterna. Fransmännen gjorde sedan ett försök men de gav också upp. De flesta städer, liksom huvudstaden Roseau, har dock franska namn efter denna period. Slutligen kom britterna som tänkte använda ön som källa för att få virke till att reparera sina skepp men mängden våtmarker på ön gjorde virket dåligt och britterna dog i myggburna sjukdomar. Britternas närvaro på ön idag märks genom att det fortfarande är vänstertrafik och att det officiella språket är engelska. Det talas även fransk kreol på ön.

Nu har Dominica varit självständigt i 45 år och kämpar hårt med att försöka få landet att hålla näsan över vattenytan. Regeringen vill att landet ska vara självförsörjande och har därför infört en väldigt hög importtull. Problemet är att landet omöjligt kan vara självförsörjande – det finns inte tillräckligt med odlingsjord eller betesmark – och det mesta måste ändå importeras vilket gör att mat i affärerna är hutlöst dyr (även med svenska mått mätt). En Snickers kostar mellan 45 och 60 kronor. 1,5 liter vatten kostar ungefär 24 kronor. Utbudet i de så kallade affärerna är mycket begränsat. Ofta finns det endast en förpackning av varje produkt – en mjölkförpackning, en müsliförpackning osv – i butiken. Detta gör att befolkningen svälter och drivs till att bedriva svarthandel. Tyvärr är Dominica idag en av de främsta mellanhänderna i drogtrafiken mellan Sydamerika och USA.

Regeringen har också beslutat att man ska försöka öka turismen och så gott som dagligen kommer enorma kryssningsfartyg till Roseau. Turisterna körs sedan i minibussar på de urdåliga vägarna till öns olika sevärdheter. För sevärdheter finns det verkligen gott om på Dominica – i alla fall om man gillar natur!  Vi tog reda på kryssningsfartygens ankomstdagar och undvek utflykter dessa dagar vilket var smart. Det finns så vackra vattenfall, klara naturliga pooler, varma källor, utkiksplatser och vandringsleder i molnskog eller i jakt på öns sällsynta papegojor. Inget är turistanpassat. Är det en stenig stig så är den stenig. Ingen har bekymrat sig om att göra den mer tillgänglig och vi älskar det! Det finns inga jobbiga försäljare och inga plastiga souvenirer. De få souvenirer som finns är handgjorda på ön.

Dominica växte i våra ögon för varje dag som gick och i slutändan så älskade vi faktiskt landet! Alla människor är extremt vänliga och eftersom de inte ser turisterna som inkomstkällor så är de genuint trevliga och lättsamma. Bäst av allt? Vi hittade till slut en strand! Och vilken strand!!! Orörd, undangömd från omvärlden med vit sand, klart turkost vatten och vajande palmer!

Vårt omdöme:

Vilmer ger Dominica 9 poäng, Stefan ger 8,5 och Therése och Tuva ger 8 poäng var vilket ger landet 33,5 poäng av 40 möjliga.

Vi står inklämda i den långa kön till färjan som ska ta oss till Dominica. Det är över två timmar kvar till färjan ska avgå men det är redan tjockt med folk. En äldre dam kommer fram och förklarar vänligt att vi står i fel kö. ”Ni behöver få en stämpel i den kön innan ni kan ställa er här”, säger hon. Förvirrade ställer vi oss i den andra kön. Människorna i kön är inte alls så chill som man kan tänka sig här i Karibien. Folk skriker på varandra och svär. Alla försöker tränga sig i kön samtidigt som de blir arga på andra som tränger sig före. En grupp kvinnor säger till oss att vi måste bli som dem – vakta våra platser med armbågarna. Det är ett sådant kaos att vi bara kan skratta åt det. Med jämna mellanrum kommer den gamla damen och tittar till oss och säger till oss att vara tålmodiga.

Färjan avgår en dryg timme för sent. Efter sju minuters färd delar besättningen ut kräkspåsar till alla. Efter tio minuter börjar passagerarna kräkas. Efter tjugo minuter delar besättningen ut papper att torka spyor med. Vågorna är galet höga. Tuva tar alltid en sjösjuketablett innan hon åker båt men den här gången känner vi andra att vi också måste droga oss lite för att härda ut den 2,5 h långa resan. Solen har gått ner och havet är svart omkring oss. Förutom ljudet av folk som kräks så är det knäpptyst på färjan. Ingen som pratar eller skriker. Så snart vi närmar oss Dominica vaknar dock alla till liv igen och det börjar skrikas, sväras och knuffas.

De höga vågorna gör att färjan inte kan lägga till i hamnen utan blir omdirigerad till en lastkaj vilket ställer till det eftersom vi bokat en hyrbil i hamnen. När vi väl lagt till vid lastkajen så ser vi att kajen är full av folk med flaggor och skyltar och reportrar med kameror. Även Dominicas premiärminister är på plats. Det visar sig att vi har en dominicansk cricketstjärna ombord (Stephan Pascal, 19 år) som precis återvänt från en turnering i Sydafrika. Han ska kliva av först och välkomnas innan vi andra får kliva av. Det tar ytterligare en halvtimme. Eftersom vi är på fel plats så har migrationskontrollen byggts upp utomhus mellan containers på lastkajen. Det är ett fullständigt kaos! Vilket temperament man tycks ha här. Alla är dock supertrevliga mot oss och det är ju bra.

Som tur är har vår biluthyrningssnubbe fått informationen om att färjan omdirigerats och han möter oss längs vägen. Mindre tur är att han gett vår bil till någon annan och att vi nu får en betydligt risigare bil. Vi tror att det kanske är hans privata för det sitter en välspelad reggaeskiva i CD-spelaren.

Vägen till vårt boende är smal och de höga vågorna slår in över vägen. Det är ovant att köra på vänster sida men till slut kommer vi fram till vårt vandrarhem. Vi har ringt och kontrollerat att allt ska vara ok i förväg men väl på plats har föreståndaren inte fått någon information om att vi ska komma. Det finns med andra ord inget rum iordninggjort. Mannen på plats talar bara kreolsk franska så kommunikationen fungerar inget vidare. Till slut visas vi till en skitig lägenhet som troligtvis inte brukar hyras ut. Köket är fruktansvärt skitigt och kokplattor och dylikt har avklippta ledningar. Klockan börjar bli riktigt mycket så vi ställer in våra saker i lägenheten och ger oss ut i natten för att försöka hitta någon mat. Alla affärer är så klart stängda men vi hittar en lokal bar som säljer grillad BBQ kyckling. Vi tar med oss maten till lägenheten och sitter i sängen och äter för det är endast där det finns air condition. Sedan somnar vi som stockar och vaknar inte förrän klockan 9.30 av att någon bankar på vår dörr (vi skyller vår oplanerade sovmorgon på sjösjuketabletterna som man blir supertrött av). Det är dags att byta lägenhet. Vi får en minimal lägenhet men nu är den åtminstone städad. Enda kruxet är att AC:n inte fungerar men vi är för trötta för att orka tjafsa. Det får duga.

Vi tar bilen in till huvudstaden Roseau för att ta ut lokal valuta. Vägen är ofta så smal att endast en bil i taget ryms. Det innebär att det bildas långa köer och att man måste backa för att släppa förbi mötande bilar och krångla. Till vår stora lättnad lyckas vi hitta en rymlig parkeringslucka mitt i virrvarret av bilar. Sen inser vi att vi har parkerat på en plats för bussar… En vänlig man, som sitter på en buss, dirigerar oss genom bussfönstret till en ny parkeringslucka. Tuva och Stefan går i väg för att ta ut pengar. Tuva får ”komplimanger” som ”sweet potato” ropat efter sig. Vilmer och jag står kvar och vaktar bilen. Vi blir erbjudna att köpa hembränt av några ”sköna snubbar” och får information om att marijuana är bättre än cigaretter för cigaretter luktar illa. Välkommen till Karibien liksom. Lite av en kulturchock. Hoppas att kommande fjorton dagar inte blir som våra första fjorton timmar på Dominica!