Nu skulle vi ha varit framme i Panama City men vårt flygbolag ville annorlunda. När vi anlände till flygplatsen vid sju i morse fick vi reda på att vårt flyg var inställt. Det tog sedan NIO timmar att fixa nya biljetter!!! Mycket väntande!
Vi kompenserades dock med en natt på lyxhotell (vilken kontrast mot vårt boende i Amazonas!). Eller i alla fall en halv natt. Vi måste upp vid 01 i natt för att göra ett nytt försök att ta oss till Panama.
Att åka direkt från Galápagosöarna till Amazonas var nästan lite chockartat. Vår guide, Héctor, hämtade oss på flygplatsen i Coca och vi hade väl aldrig kunnat ana att vi en timme senare skulle stå i ett träsk och leta efter en boaorm! Vi liksom kastades in i äventyret!
Under fyra dagar testades alla våra komfortzoner. Vad sägs om att äta levande myror, göra sina behov ute i djungeln, äta larver, bada i samma vatten som vi fiskat upp pirayor ur…?
Vi gjorde många långa vandringar i djungeln. Det var fruktansvärt varmt och fuktigt, det regnade mest hela tiden, vi var leriga och skitiga och myggen åt upp oss trots lager på lager av kläder och två sorters myggmedel men vad gör väl det när man är mitt i ett naturprogram och det vimlar av apor och spännande fåglar som aror och tucaner?!!
Nätterna var tuffa då det enbart fanns elektricitet mellan 18-21 och därefter var det kolsvart. Djungeln liksom sluter sig om en då. Kryper nära. Det är på nätterna som ormar, skorpioner och spindlar kommer fram så det gällde att vara försiktig om man behövde gå på toaletten på natten.
Vi började våra dagar klockan fem innan solen gick upp för att kunna njuta av djungeln som långsamt vakande till liv. Att göra sig i ordning i mörker är en utmaning men det gick rätt fort då vi varken hade dusch eller åt frukost på mornarna. Frukost serverades först efter den första vandringen eller kanotturen för dagen.
Vi har spenderat timmar i kanoten. Glidit fram längs olika floder och sett kajmaner, rosa delfiner och miljontals eldflugor som glittrar som stjärnor i natten. Magiskt!
Héctor är en fantastisk guide och eftersom han har bott i Amazonas i hela sitt liv så vet han allt om djuren och växterna i djungeln. Han kan alla djurläten och läser av vädret bättre än någon annan. För honom är djungeln hemma och därför finns det inga ”turistanpassningar” på hans tur och det var faktiskt därför som vi valde att åka med honom. Extra kul var det att ett ecuadorianskt- kanadensiskt filmteam håller på att göra en dokumentär om Héctors arbete för att skydda regnskogen och djuren (främst apor) och människorna som lever där i. De undrade om de fick följa med på vår tur och filma Héctor och oss för att få med material till dokumentärer som visar honom som guide. Vi hade alltså med oss tre personer som filmade oss dygnet runt. Ett härligt gäng som vi hade mycket roligt med!
Efter dagarna i Amazonas så vilade vi upp oss i staden Coca. Coca är en stökig industristad inuti Amazonas som lever på oljeutvinningen i området. Många människor dras till staden för jobbmöjligheterna men levnadsvillkoren är tuffa och alkoholmissbruk är utbrett. De flesta turister undviker därför själva Coca men vi tyckte att staden trots sitt fula yttre var rätt trevlig.
I ecuadorianska Amazonas finns det 600 oljeutvinningsfält och på de större floderna är det vanligt att möta pråmar med oljetankbilar på. Vi förstår verkligen Héctors oro för Amazonas framtid! Vid det senaste valet i Ecuador fick folket rösta om existensen av två oljefält som ligger i en national park och folket lyckades få igenom att dessa måste stänga inom ett år så det finns hopp om förändringar i framtiden!
Nu är vi tillbaka i Quito och håller på att ladda om inför nästa land. Vi är sååå nöjda med våra veckor i Ecuador. Stefan ger Ecuador 9 poäng i omdöme och vi andra tre ger 9,5 poäng var. Det innebär alltså att Ecuador får 37,5 poäng av 40 möjliga av oss! Det blir svårslaget för kommande länder!
Sexton fantastiska dagar har vi spenderat på Galápagosöarna! Vi började på ön Santa Cruz i den lilla staden Puerto Ayora. Flygplatsen ligger på den karga lavaön Baltra och därifrån måste man först åka buss, sedan båt och slutligen taxi för att ta sig till Puerto Ayora. Vägen över Isla Santa Cruz var spikrak och landskapet fascinerande med karga lavakullar med kaktusar, små byar och en och annan gigantisk landsköldpadda.
Puerto Ayora är uppbyggt kring den lilla hamnen med flera långa vackra pirer. På pirerna är bänkarna upptagna av solbadande sjölejon och i det turkosgröna klara vattnet kan man se hajar, sköldpaddor och rockor simma förbi medan pelikanerna vilar på pirernas räcken. En magisk plats!
Vi stannade fyra nätter i Puerto Ayora. Höjdpunkterna var den oerhört vackra stranden Tortuga Bay och snorklingen i lavasprickan Las Grietas.
Vi har blivit glatt överraskade av hur väl man försöker bevara naturen och djurlivet på öarna. Det innebär att det finns gott om parkvakter som ser till att människor inte kommer för nära de vilda djuren, stränderna stänger för allmänheten när solen går ner för att sjölejonen i fred ska kunna gå och upp vila med sina bäbisar och sevärdheter ligger otillgängligt till och det har inte skett några anpassningar för turister. Att få vandra en timme till en strand är fullt naturligt. Man vill helt enkelt inte dra fram vägar eller göra det för lätt för turister att ta sig fram eftersom naturen och djurlivet är det som prioriteras högst. Så bra!
Efter Santa Cruz tog vi den berömde ”spybåten” till ön Isla Isabela. Havet runt Galápagosöarna är trots namnet, Stilla havet, allt annat än stilla. Snabbåtarna mellan öarna tar två timmar och är kända för att vara en mardröm. Vi matade oss fulla med sjösjuketabletter innan vår resa så den gick bra men det är absolut ingen båtresa som man njuter av. Vågorna är höga och det är en mycket hoppig och blöt resa.
Isla Isabela är den största av de tre öarna som vi besökte men också den med minst antal invånare på. Byn Puerto Villamil ligger intill en tre kilometer vit sandstrand som kantas av de svarta lavafälten. Även här ser man fantastiskt mycket djur bara av att titta ner i vattnet från piren! Här finns även Galapagospingvinen – den enda pingvin som lever på norra halvklotet. På Isabela hyrde vi cyklar och cyklade till Wall of Tears som byggdes av de krakar som placerats i fängelse på ön under 1940-1960-talet. Fängelset var ökänt för att det var så grymt och väldigt många fångar dog där. Längst vägen dit såg vi många jättesköldpaddor. Så häftigt att få se dem i deras rätta miljö!
På Isabela finns en lugnare vik där man kan snorkla (Concha de la Perla). Dit gick vi fem gånger. Att på egen hand, helt gratis, kunna snorkla med sjölejon, havsleguaner, hajar, rockor och sköldpaddor är helt obeskrivligt.
Från Isabela tog vi även en båttur till Los Tuneles. Los Tuneles är ett landskap med tunnlar och valv som skapats av lavaformationer och som sedan fyllts med havsvatten. Vi kom dit sent på grund av en försenad båt en regnig och mulen dag så tyvärr var snorklingen inte så bra som vi vet att den kan vara. Vi stannade dock till vid Cabo Rosa där snorklingen var helt otrolig. Vi såg så många havssköldpaddor (de är enorma!!!), hajar och rockor att vi tappade räkningen. Tuva och Vilmer fick hjälp av guiden att dyka ner i grottor där det låg hajar och sov!
Efter sju nätter på Isabela var det dags att åka vidare. Eftersom vi i förväg hade hört talas om ”spybåtarna” så valde vi att flyga till San Cristóbal. Flygresan på 35 minuter ersatte fem timmars båtåkande. Planet var superlitet och tog bara fyra passagerare. Tuva fick äran att agera co-pilot och sitta i fram med piloten. Att flyga är så klart mycket dyrare än att åka båt men vilken upplevelse att få se öarna uppifrån!
På ön San Cristóbal har vi bott i den ganska ocharmiga staden Puerto Baquerizo Moreno. Vi har hyrt en lägenhet i sex nätter och det har varit så skönt att få lite mer utrymme att röra sig på. Vår första dag här fick vi skjuts runt på ön av ägaren till vår lägenhet. Vi besökte ett uppfödningscenter för jättesköldpaddor, den fantastiska stranden Puerto Chino och kratersjön El Junco. Galapágosöarna är tämligen platta med undantag för de vulkantoppar som sticker upp. Sjön, inuti en gammal krater, låg på 700 meters höjd och utsikten därifrån var så vacker. San Cristóbal är mycket grönare och frodigare än de andra öarna och landskapet påminner nästan lite om Skottland eller Nya Zeeland.
Att öarna är platta innebär att de är känsliga för naturkrafter. Det är aldrig långt till en skylt som visar på vilken höjd man befinner sig och i vilken riktning man ska springa vid en tsunami!
I övrigt har vi vandrat omkring på ön, besökt stränder, beundrat alla sjölejon längs strandpromenaden i centrum och deltagit i stadens julparad och julgranständning! Det är alltid lika spännande att ta del av andras kulturer och traditioner!
Höjdpunkten var, utan tvekan, att snorkla vid Kicker Rock och se hammarhajar på nära håll! En oförglömlig upplevelse! Kicker Rock är en dramatisk klippa som sticker upp ur havet och som under vattnet har lodräta väggar ner i djupen. Snorklingen var tuff i strömt och djupt vatten (300 meter på djupaste stället!) och vi simmade i 90 minuter men efteråt fick vi vila upp oss på en öde strand med vit pulversand!
Som ni hör har vi haft det väldigt bra på Galápagos men ännu är vi inte riktigt klara med Ecuador. Nu väntar nya äventyr – i Amazonas!
Vi skulle vilja skriva och berätta så mycket om denna fantastiska plats men uppkopplingen är väldigt svag så det måste tyvärr vänta ett tag till. För den som redan nu vill se lite bilder så finns det på vårt Facebook-konto Cirkus Winqvist eller på Instagram cirkuswinqvist. På Instagram finns även Tuvas konto earth_by_emma och Vilmers vilmer_travels.
Äntligen framme på Galapagos!
Innan vi åkte så var vi faktiskt lite oroliga för hur vi skulle hantera de höga höjderna men faktum är att det har gått bättre än väntat. Visst har vi varit andfådda och mer sega/trötta i musklerna än vanligt vissa dagar men i övrigt har vi inte mått direkt dåligt av höjden. De sega dagarna har vi druckit koka-the vilket rekommenderas men vi kan faktiskt inte säga att vi har märkt att det har gjort någon skillnad.
Annars är rekommendationerna glasklara…
Skämt åsido – det viktigaste är att dricka mycket vatten. Den torra luften på hög höjd torkar ut kroppen och framför allt lungorna. Sedan rekommenderas att äta lättare och mindre måltider så att kroppen inte behöver lägga för mycket energi på att bryta ner maten och slutligen ska man se till att vara utvilad.
Höjdmässigt kan man börja känna av höjdsjuka från 2000 meters höjd. Det rekommenderas egentligen att man inte stiger mer än 300 meter i höjdmeter om dagen över denna höjd. I förrgår när vi åkte från Aguas Calientes till Cusco steg vi från 2000 meters höjd till 3400 meters höjd på några timmar och det kändes. Första natten var vi väldigt andfådda, hade hög puls och en stresskänsla i kroppen men efter en natts vila mådde vi bra igen.
Vi tycker att vi klarat av höjderna riktigt bra trots magsjuka och elände.
Idag inleddes semestern med åtta timmar framför datorn men nu är äntligen biljett nummer två bokad! Den går från Quito till Galapagos och tillbaka till Quito igen. Vi har nu alltså en biljett till Rio de Janeiro i Brasilien och en till Galapagos i Ecuador. Nu ska vi bara lista ut hur vi ska förflytta oss däremellan. Vi har med andra ord rätt många fler timmar vid datorn framför oss men nu är vi i alla fall i gång!
Cirkus Winqvist On Tour 