När vi fyllde i inreseformuläret till Saint Lucia så var det en fråga som vi fastnade på. ”Vilka länder har du besökt de senaste sex veckorna?”. Efter fem månaders resa har vi tappat vår tidsuppfattning så vi var tvungna att titta efter i våra dagboksanteckningar. Svaret blev: Costa Rica, Nicaragua, Dominikanska republiken, Guadeloupe (Frankrike) och Dominica. Helt galet!
Taxin korsar fram mellan hålen i asfalten. Ibland kör vi på höger sida och ibland på vänster. Vägen kantas av en oändlig allé med skuggande träd som ger de oxdragna kärrorna skydd mot solen när de är på väg in till stan med sina laster av grönsaker och frukter. Då och då får vi stanna för att gauchos (ridande cowboys) driver sin boskap på vägen. Genom de nervevade fönsterrutorna känner vi den varma vinden som tagit fart över Nicaraguasjöns vågiga yta. Ute i sjön sticker ön Ometepes två ståtliga vulkaner upp.
Nicaragua fanns inte med i vår ursprungliga resplan men vad vi är glada över att vi gjorde denna avstickare! Det känns dock som om någon har dukat fram en dessertbuffé framför oss och vi har bara möjlighet att smaka på en liten godsak. Det finns så mycket mer som vi skulle vilja ta del av. Vi hade bara en vecka i Nicaragua och den tiden gav verkligen mersmak!
Vi tog oss in i Nicaragua genom att gå över gränsen vid Peñas Blancas. Det var en väldigt smidig process och väl inne i Nicaragua tog vi en taxi till kuststaden San Juan del Sur. San Juan del Sur är inte en direkt vacker stad och stranden är inte heller något speciellt men den duger fint för några dagars återhämtning. Mest är orten känd för sina helgfester (Sunday Funday) för unga resenärer.
Rastlösa som vi är så valde vi att redan efter två nätter åka vidare till vulkanön Ometepe i Nicaraguasjön. Nicaraguasjön är Centralamerikas största sjö med en yta som motsvarar Vänern och Vättern tillsammans. Förutom sin stora yta är sjön känd för att vara den enda plats i världen där det finns sötvattenshajar och det är inga små mesiga hajar utan stora tjurhajar!
Vi bodde vid foten av den aktiva vulkanen Concepción (1610 meter hög) utanför byn Moyogalpa som har knappt 3000 invånare. Det var en sömnig men vänlig by. Därifrån gjorde vi utflykter och tittade på djurlivet, vandrade, badade vid olika stränder och bara njöt av den avslappnade miljön.
Igår var det dock dags att åka tillbaka till Costa Rica. Den här gången tänkte vi kosta på oss att göra resan till San José så smidig som möjlig. Vi bokade därför transport som skulle ta oss hela vägen över gränsen och till San José i Costa Rica. Vi kom dock snabbt ihåg varför vi föredrar att ta oss på egen hand över gränser. Den första bussen var försenad i timmar, sen blev vi avlämnade på en busstation och fick vänta ytterligare innan vi äntligen fick sätta oss på bussen som skulle ta oss över gränsen men glädjen var kortvarig. Vid båda migrationskontrollerna skulle alla på bussen av, hämta ut sitt bagage, sedan gå igenom passkontrollerna, lasta på bagaget på bussen igen och kliva på bussen. Bara att ta sig på och av bussen tog en evighet och sedan var det KÖN. Kön till passkontrollen i Costa Rica var längre än vad vi kunde se. Vi stod i 33 graders värme, i gassande sol i fyra timmar innan vi kunde sätta oss på bussen och påbörja den långa resan mot San José.
Trots detta så lämnade vi Nicaragua med en bra känsla i magen. Nicaragua kändes väldigt genuint och välkomnande. Så vad får då Nicaragua för omdöme?
Stefan, Tuva och Therése ger Nicaragua 8,5 poäng var och Vilmer ger 8 poäng. Totalt får alltså Nicaragua 33,5 poäng av 40 möjliga.
Cirkus Winqvist On Tour 