Igår började Tuva och Vilmer skolan igen efter att ha varit lediga i drygt fjorton månader! Ovant men faktiskt lite skönt med rutiner igen. De har lärt sig så otroligt mycket under vår resa men kanske inte direkt det som skolan lär ut. Vi säger inte att det ena sättet är bättre än det andra utan konstaterar bara att det finns många vägar till kunskap!
Therése försökte en gång dreja i lera. Det blev en vind bucklig tekopp. Stefan kan inte ens rita en streckgubbe. Att vi tillsammans har lyckats skapa något så vackert som du, Tuva, är ett under! Vi är så stolta över den fina person du är. Älskar dig omlott – ”flera varv runtom liksom”.
Stort grattis på 18-årsdagen!
All kärlek från dina föredetta vårdnadshavare (aka mamma och pappa)
Nu har vi rest i 150 dagar! 150 dagar är exakt så länge vår förra långresa varade. Vi besökte då 13 länder – Tanzania, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Sri Lanka, Malaysia (Borneo), Brunei, Singapore, Indonesien, Australien, USA (Hawaii), Mexiko, Belize, Guatemala och USA igen (Florida). Minns känslan av att landa på ett kyligt Arlanda efter fem omvälvande månader! Här kommer ett axplock bilder från den resan!
Idag har vi firat Stefans 44-årsdag OCH att det är exakt en månad till avfärd! Självklart firade vi med en piñata!
Vi bor i Midvagur i ett vitt litet hus med utsikt över en vik och gröna berg. Vi har hyrt huset för hela vistelsen och gör bilutflykter därifrån.
Vägarna är branta och går genom bergen och under sunden. Det är sagolikt vackert med de dramatiska bergsformationerna, grönskan, ljuset och fåren.
Idag ska vi titta på kyrkor, runstenar, fyrar och allt annat som vägen leder oss till!
Nu dröjer det 14 månader innan det är dags för Tuva och Vilmer att sätta sig i skolbänkarna igen…
Jag, Therése, har svårt att sova på nya platser. Det är en mycket dålig egenskap när man reser jorden runt. Övriga familjen sover som stockar överallt – på flyg, i bussar, under bilresor, i vänthallar, i hårda sängar och i mjuka sängar. Oftast delar vi säng i olika konstellationer, ibland sover någon/några av oss på madrasser på golvet och ibland i bäddsoffor eller våningssängar. Själv ligger jag alltid vaken och lyssnar på alla främmande ljud (gatusorlet, hundar som skäller, tuppar som gal, fläktar som gnisslar, fågelkvitter, bilar, pumpar som slår på och av, dörrar som slår, polisbilar som rycker ut m.m m.m). Med vår budget är det sällan de mest bekväma platserna vi sover på. Jag ligger alltså vaken och vaktar (en egenskap som förvärrades efter hotellbranden i Abu Dhabi). Oftast sover jag bara 3-4 timmar. I natt, på resans boende nummer 46, kom jag på mig själv att tänka ”Vad skönt det ska bli att komma hem och få sova i min egen säng”.
Ingen i familjen har någon hemlängtan än så jag blev förvånad själv över min tanke. När vi sedan satt på bussen genom Belize på väg in i Guatemala frågade jag de andra om det är något de saknar/längtar efter där hemma nu när vi varit på resande fot i fyra månader.
Vi kom fram till följande lista:
Vi bor i Midvagur i ett vitt litet hus med utsikt över en vik och gröna berg. Vi har hyrt huset för hela vistelsen och gör bilutflykter därifrån.
Vägarna är branta och går genom bergen och under sunden. Det är sagolikt vackert med de dramatiska bergsformationerna, grönskan, ljuset och fåren.
Idag ska vi titta på kyrkor, runstenar, fyrar och allt annat som vägen leder oss till!
Flygbiljett nummer åtta bokad! Australien är ett så fascinerande land. Där finns allt – de fantastiska kusterna, djurlivet, regnskogarna, barriärreven, öknarna och out-backen. Sist Stefan och jag var där så hade vi precis varit på Samoa för att titta på flygande hundar (Flying Foxes). Vi hade vandrat, vandrat och vandrat. Över berg och genom dalar, längs raviner och genom regnskogar på vulkansluttningar och till sist fick vi se de exotiska djuren. Vilken lycka! Därefter flög vi vidare till Sidney i Australien och vad tror ni att vi hittade i den allmänna stadsparken? Jovisst, flygande hundar!
Förra gången åkte vi buss från Sidney upp till Cairns. Veckorna var fullpackade med aktiviteter. Vi vandrade, snorklade, seglade på Stora Barriärrevet, red, lärde oss line-dance, gick en kurs i astronomi med mera.
Denna gången blir det troligtvis lite lugnare. Vi startar med ett stopp i Perth för att sedan bila längs sydkusten – från Adelaide till Melbourne.
Idag fyller jag 40 år och de senaste veckorna har jag upprepade gånger fått frågan om jag har någon 40 års kris. Svaret är både ja och nej. Jag kommer INTE att springa Göteborgsvarvet eller åka Vasaloppet i år. Jag kommer INTE att hoppa fallskärm eller bungyjump. Jag kommer INTE att byta jobb eller att flytta. Den typen av ålderskris har jag definitivt inte. Däremot kan jag känna att tiden ibland går för fort. Jag vill, liksom de flesta andra föräldrar, ha mer tid med mina barn. Tid att läsa tillsammans, tid att resonera om allt mellan himmel och jord och tid att SE varandra. Jorden runt resan är inte en produkt av någon 40 års kris men den är definitivt en produkt av en önskan om att få mer kvalitetstid med familjen. Jag känner mig oerhört tacksam över att ha möjligheten att så här mitt i livet få möjligheten att stanna upp, ge mig ut på äventyr och att njuta lite extra av livet!
Cirkus Winqvist On Tour 