Kategori: Panama

Att ta sig runt i Panama är inte det lättaste! Så här i efterhand har vi sagt att det kanske hade varit bekvämast att stanna i Panama City hela tiden och göra utflykter därifrån. Vi gillade verkligen Panama City för de vackra vyerna, Airbnb-lägenheterna med pool och gym och utbudet av restauranger och mataffärer.

Vi upplever att det ständigt saknas information om hur man tar sig runt i landet. De flesta turister verkar tillhöra organiserade rundresor eller så kommer de till en plats och stannar där under sin vistelse i landet. När det var dags att lämna Bocas del Toro så hade vi ännu inte lyckats lista ut hur vi skulle ta oss vidare. Vi visste att målet var att ta sig till Corcovado National Park i Costa Rica och därför valde vi att försöka ta oss till storstaden David som ligger en timme från gränsen till Costa Rica. Första steget var att ta en båttaxi (man hoppar på en båt och sedan åker den fram och tillbaka längs kusten och tar upp människor tills den är full och då avgår den mot resmålet. Ibland går det snabbt och vid andra tillfällen tar det lång tid innan den blir full) in till Bocas Town på ön Colon. Därifrån tog vi sedan en båt vidare till Chiriqui Grande på fastlandet. Denna båt fungerade även som postbil så vi stannade vid olika små öar och levererade paket innan vi kom fram dit där det var tänkt. Båtbiljetten som vi hade köpt skulle ta oss hela vägen till David så när vi klev av i Chiriqui Grande visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen. I hamnen fanns det bara en taxi och innan vi hunnit reagera så hade taxichauffören lastat in våra väskor i sitt bagageutrymme. Väl på väg frågade vi om vi skulle åka taxi till David men chauffören sa att vi var på väg till en buss. På en bensinstation utanför byn stod en vit minibuss och väntade. Den, precis som taxibåtarna, var av den sorten som avgår när den har blivit full och vi hade tur att vara de sista fyra personerna som behövdes för att avgå. Mindre tur var att minibussen var proppfull och att Vilmer med sina långa ben fick sitta mellan chauffören och medpassageren på ett påhittat säte, jag (Therése) satt på ett säte utan fotutrymme och Tuva och Stefan satt i mittgången på tillfälliga pallar. Som tur var tog resan bara knappt tre timmar för det var mycket obekvämt och svettigt. Utsikten över kusten och genom bergen gjorde dock att vi trots allt kunde njuta lite i allt det obekväma.

Både båtkaptenen och taxichauffören hade varit frågande till varför vi ville till David och på plats förstod vi varför. Om Panama City är glamorös och påkostad så är David motsatsen med många uteliggare, missbruk och slitna områden. Tanken var att vi skulle ta oss vidare så snabbt som möjligt men återigen fanns ingen information om transportmedel. Vi blev därför kvar i två nätter innan vi tog en chansning och reste vidare mot Costa Rica – utan biljetter, utan koll på båt- och busstider (eller om det ens fanns båtar och bussar) och utan bokat boende eftersom vi inte visste var vi skulle hamna!

Vi började dagen tidigt med att ta taxi till gränsen. Vid passkontrollen var de väldigt skeptiska till att vi kom gående och frågade många gånger var vi hade vår bil eller vilken buss vi tillhörde. Väl inne i Costa Rica inser vi att det inte finns en enda buss eller taxi på den sidan av gränsen. Vi måste alltså traska tillbaka in i Panama (vi struntade att gå igenom passkontrollen…) för att hitta en buss vidare. På tidtabellen stod den att den skulle ha avgått klockan 9.30 men det visade sig att den skulle avgå 9.45 vilket var tur för då hann vi med den. Bussresan var vacker med odlingslandskap och stora rancher på sidorna. Vi visste inte var vi skulle gå av men efter några timmar och många stopp (bussen stannade och tog upp alla längs vägen) så signalerade den gamla damen bredvid oss att vi skulle gå av. Vi hade inte ens pratat med henne men vi tänkte att hon nog förstod vart vi skulle så vi klev av.

På andra sidan vägen var det en pir och där stod det folk och väntade vilket var ett bra tecken. Vi frågade om det gick någon båt till Puerta Jimenez (gränsstaden in till Corcovado National Park) och de sa att de hoppades det men ingen visste exakt när och hur man köpte biljetter. Hur som helst så kom det till slut en båt som körde oss över bukten till vår nästa destination. Eftersom vi inte hade bokat något boende så letade vi upp en restaurang som hade wifi så att vi kunde boka ett boende online. Därefter gick vi till vårt vandrarhem. Äntligen var vi framme efter tre långa krångliga resdagar! Vi har nu förstått att det är lika svårt att förflytta sig här i Costa Rica som i Panama så vi försöker ladda upp med tålamod och massor av is i magen för vår nästa etapp.

Men vad får då Panama för omdöme? Panama har ju bjudit på allt från storstadsliv, till primitiva boenden hos Kuna-folket i San Blas och lugna juldagar på vår veranda i Bocas del Toro och slutligen den tämligen ogästvänliga staden David (har tyvärr inga bilder därifrån för det var den typen av plats där man av säkerhetsskäl inte bär runt på sin mobil).

Stefan och jag ger Panama åtta poäng medan Tuva ger 8,5 poäng (trots skorpionsticket…) och Vilmer ger Panama nio poäng. Totalt får alltså Panama 33,5 poäng av 40 möjliga.

Efter Kuna Yala (San Blas Islands) korsade vi Panama, igen, för att komma tillbaka till Stillahavet-sidan och Panama City. Återigen fick vi bo i en cool Airbnb-lägenhet med fantastisk utsikt över staden!

Från Panama City tog vi sedan nattbussen på 13 timmar för att för tredje gången korsa landet till området Bocas del Toro. Efter bussen väntade en taxiresa samt två båtresor innan vi äntligen var framme på vår ö Bastimentos. På håll såg vi ett vackert trähus som låg högst upp på kullen inbäddat i regnskogen och till vår stora lycka var det just det huset som vi hade hyrt för de kommande fem nätterna. Vi tillbringade många härliga timmar på verandan beundrandes utsikten!

Vi valde att bo i byn Old Bank som har starka karibieninfluenser. I byn bor det ungefär 500 människor. Byborna talar guari-guari (sin egna variant av kreol), spanska och engelska. Varför de talar engelska på just denna ö är en gåta för oss men det underlättade så klart mycket.

Som vi har skrivit tidigare så är panamanerna (generaliserat så klart) ett partyfolk och eftersom vi var där över julledigheten så pågick festandet dygnet runt. Familjerna ställde ut sina gigantiska högtalare på verandorna och drog på musik på högsta volym vilket vi tyckte var otroligt charmigt de första dagarna men därefter blev det faktiskt en aning jobbigt eftersom ljudvolymen var densamma genom hela nätterna och då alla konstant var fulla.

I Panama firar man jul den 24 december precis som vi i Sverige men snopet nog lyckades vi missa firandet. Den 23 hade byn julfestligheter med fyrverkerier och sång och dans nere vid bytorget och då deltog vi men den 24 när vi kom ner till byn så var det helt plötsligt ödsligt tomt och tyst. Alla husdörrar var stängda och vi såg inte en människa. På kvällen klädde vi upp oss för att vi tänkte att nu borde det väl i alla fall vara folk ute men det var fortfarande öde på bygatan (finns bara en gata då det är en ö utan bilar). Vi åt vår middag och gick och lade oss. Vid tolv vaknar vi av ett fruktansvärt oväsen – musik, vrål och fyrverkerier och sedan var festandet igång i ett helt dygn. Dagen efter fick vi förklarat för oss att julafton i år inföll på en söndag och eftersom byborna är kristna så ägnas dagen åt att vara i kyrkan men vid midnatt var det ju ny dag och fritt fram att festa vidare! Man lär sig ständigt något nytt!

Vi gjorde några utflykter i närområdet och såg sengångare, delfiner och vackra stränder. Vi träffade också svenskar för första gången på tre månader och det var så skönt att få prata svenska en stund!

På kvällen den 26:e satt vi uppe sent och tittade på en dokumentär. Därefter gick Tuva in i badrummet för att borsta tänderna. Plötsligt skriker hon i panik: Jag blev stucken av en skorpion! Vi skyndar oss dit och fångar in skorpionen så att vi ska kunna identifiera vad det är för sort. Tuva lägger sig på sängen och vi binder åt ett skärp runt benet medan vi desperat försöker googla vad man ska göra om man har blivit stucken av en skorpion. På ön finns det ingen sjukvård och kvällstid finns det inga båtar in till fastlandet så vi visste att vi inte kunde söka hjälp om det behövdes. Vi skickade iväg några meddelandet på WhatsUp till personer från Panama som vi träffat under resan och de svarade snabbt med tips och råd. Vi gick även över till de festande grannarna och de sa, något sluddrande, att det nog var en ofarlig skorpion. Vi satt sedan vakna hela natten för att se så inte Tuva blev dålig. Som tur verkar det ha gått bra. Hon har dock ännu inte fått ut gadden helt och har ont i foten när hon går.

Hela skorpionincidenten gjorde det något enklare att lämna vårt vackra trähus och åka vidare. Därefter följde tre ganska besvärliga resdagar men det får bli ett eget inlägg vid senare tillfälle!

Ungefär tre timmar ifrån Panama City, på Stilla havet-sidan av landet, ligger ögruppen San Blas Islands. Ögruppen med drygt 300 öar tillhör Kuna-folkets territorium och på deras språk heter området Kuna Yala (kan även stavas med G eftersom K inte finns i kunaspråket). Kuna-folket, som är en av ursprungsbefolkningarna i Panama, fick självbestämmande över området 1925. Idag bor det ungefär 55.000 kuna i Panama – i Kuna Yala men även i Panama City och andra orter. En liten del bor i Colombia.

Vi korsade landet med terrängbil eftersom kuna-folket har bestämt att endast fyrhjulsdrivna bilar får köra i området då vägarna är mycket branta och krokiga genom bergen och regnskogen. I hamnen väntade vår guides pappa, Antilio, på oss och körde oss till Devil’s Island där vi skulle tillbringa våra första två nätter. Ön är liten och det går att gå runt den på 20 minuter. Det finns en kritvit strand och turkost varmt vatten att bada i MEN bakom de perfekta solbilderna finns också en annan sida.

Kuna-folket har beslutat att de inte ska bygga turistanpassade anläggningar på öarna. Boendena är därför mycket enkla och vårt skjul hade sandgolv och saknade myggnät. Dusch och toalett skulle finnas i en byggnad längre bort men den var ur funktion så vi hade varken dusch eller toalett på två dagar. Eftersom hotell saknas på öarna så väljer de flesta turister (varav de flesta är panamaner från Panama City) att åka till öarna på dagsturer. Turerna går ut på att festa och åka mellan olika stränder. Ett mycket ovärdigt sätt att hantera området, enligt oss, då nedskräpningen är otrolig sorglig att se.

Bästa stunden på ön var när dagsturisterna åkt hemåt vid 15-tiden. Då fick vi ön för oss själva och kunde njuta av en brasa på stranden, stjärnorna och tystnaden. Även morgnarna innan turisterna kom vid 9.30-tiden var underbara. Att ha en hel strand för sig själv i lugn och ro är ren lycka.

Från Devil’s Island åkte vi på en utflykt för att snorkla och bada.

Den tredje dagen dök äntligen vår guide upp. Det visade sig att hans svärmor dött två dagar tidigare och att han hade haft mycket att fixa med i och med detta. Han meddelade att vi de två kommande nätterna skulle få bo i hans pappas hus på ön Wichub Wala och att det där fanns både toalett och dusch! Trodde vi, ja… Det fanns i alla fall en hink med sötvatten och en skopa. Bättre än ingenting!

Eftersom de skulle ha begravning för hans svärmor så var hela familjen på ön och vi fick följa förberedelserna. Kvinnans kropp skulle fraktas från Panama City till Wichub Wala och begravningen skulle ske dagen efter. Hos Kuna-folket får den döde en sista natt med sin familj genom att kroppen läggs i en hängmatta i samma rum som övriga familjen sover i sina hängmattor i. Kroppen får aldrig lämnas ensam för då kan själen ”knyckas” till mörkare ställen. Efter en sista natt tillsammans fraktas kroppen i hängmattan till begravningsplatsen på fastlandet. Varje familj har sitt eget ”hus” där deras döda begravs tillsammans. Man fortsätter alltså att ” bo” tillsammans under samma tak även efter döden. Kroppen läggs ner i graven (som är upplyst för att leda själen mot ljuset) tillsammans med sina närmaste tillhörigheter och matknyten som grannar och vänner skickar med till sina döda anhöriga. När graven är igengrävd igen så dukas det upp ett festbord på graven där den döda ska kunna ”äta” tillsammans med sina döda anhöriga och välkomnas till sin nya plats.

Vi kände oss en aning i vägen i sörjandet och förberedelserna. Vi tog promenader på ön som bestod av endast 35 familjer och passade på att vila i vårt nya boende. Vårt nya boende var ett luftigt hus på pålar vid stranden av ön. Väggarna bestod av grova vassrör och vågorna slog upp mellan golvplankorna. På nätterna var det storm och regn och då regnade det in genom väggarna och vi fick hålla i täckena för att de inte skulle flyga bort!

(Stormen fortsatte tydligen efter att vi lämnat öarna och vår guide skickade foton på att ön numera ligger 20 centimeter under vattennivån. Vattnet har letat sig in i alla hus och ställer till stora problem.)

På kvällarna spelade vi Domino med vår guide och hans systerdotter. Det som hemma anses vara ett barnspel anses här vara ett strategispel som spelas av männen i den lokala baren under högljudda former.

Det finns så mycket som vi skulle vilja berätta om kuna-folket men då skulle texten bli alltför lång. Det vi fann extra intressant var att det hos kuna-folket finns tre kön – man, kvinna och omeggid. En omeggid är en person som fötts som en man men lever som en kvinna. Förr när kuna-folket ständigt låg i konflikt med andra folkgrupper, fyllde omeggiderna en funktion då de istället för att slåss tillsammans med männen stannade i byarna och hjälpte kvinnorna med deras sysslor samtidigt som de hade fysiken att skydda kvinnorna vid behov. Omeggiderna är fullt accepterade i samhället och är vanligt förekommande.

Inom kuna-folket finns inte äktenskap utan man väljer helt enkelt att vara tillsammans med någon och förhållandet måste godkännas i den lokala kongressen. De äldre på ön och de som ingår i kongressen har väldigt stor makt över människorna på öarna. De bestämmer vem som får bygga vad, vilka som får vara tillsammans, vilka som ska arbeta på kollektivets odlingar på fastlandet, vilka som ska agera ordningsvakter på öarna, dömer i tvister och de bestämmer till och med om och när du får lämna din ö.

En annan sak som vi fann fascinerande är kuna-folkets revolutionsflagga. Hur kan det egentligen komma sig att så många kulturer på så många olika platser vid olika tider använt/använder sig att samma typ av symbol men med så olika innebörd?

Vi har lärt oss så mycket och insett vad lite vi vet. Det är en av tjusningarna med att resa – att få lära nytt och att få lära om!

Tänk efter en sekund. Vad vet du egentligen om Panama? Vår kunskap om landet var så gott som obefintlig innan vi kom hit. Vi kände till Panamakanalen och turistöarna men i övrigt så var vi väldigt dåligt insatta i landets historia. Vem byggde till exempel Panamakanalen och varför just i Panama? Varför bombade USA Panama så sent som för 34 år sedan? På väldigt kort tid har vi fått lära oss oerhört mycket om Panama och det har vi vår guide Victor att tacka för. Vi berättar mer om honom i vårt nästa inlägg.

Vi inledde vår vistelse i Panama i Panama City – en modern storstad som huserar nästan hälften av Panamas befolkning. Mer än två miljoner människor beräknas bo i staden. Mot Atlantkusten sträcker sig skyskraporna höga och vår första Airbnb-lägenhet låg på 37:e våningen i en av dessa. Vi brukar försöka undvika att bo högt upp efter incidenten med hotellbranden som vi råkade ut för i Abu Dhabi på vår förra långresa. Om den kan ni läsa mer om här.

Utsikten från vår lägenhet var magisk med utsikt över de andra skyskaporna och inloppet till Panamakanalen. På kvällen blev vyn ännu vackrare när husen lystes upp.

Dagarna i Panama City har vi ägnat åt reseplanering, tvätt, träning och till att titta i kapp julkalendern men vi har också vandrat i ”gamla stan” och besökt Panamakanalen.

Själva Panamakanalenvistelsen var en besvikelse. Vi hade redan innan läst att det inte var mycket att se så vi var förberedda på besvikelsen. Det är knökfullt med turister som står och trängs på en liten anvisad yta för att se ett skepp långsamt arbeta sig fram genom kanalen. Det är fruktansvärt varmt och trångt och egentligen är den största behållningen informationsfilmen som de visar i anslutning till kanalen. Först efter att man har sett filmen så förstår man storheten i kanalen. Så varför hamnade just kanalen i Panama? Det enkla svaret är så klart det är det smalaste landremsan mellan Atlanten och Stilla havet men faktum är att platsen var mycket oländig och egentligen inte alls lämpades sig att bygga en kanal på. Anledningen till att platsen valdes var att sträckan sedan lång tid tillbaka använts för transport av varor. Skeppen kom till Panama City och sedan bars varorna genom landet och skeppades sedan vidare på andra sidan och tvärtom i den andra riktningen. Fransmännen började bygga kanalen 1881 men misslyckades eftersom ett så stort antal av arbetarna dog. Dels dog de av att arbetet var farligt att utföra men främst av myggburna sjukdomar som gula febern. Därefter tog USA över bygget och 1914 var kanalen färdig. Först 1999 gav USA tillbaka rättigheterna över kanalen till Panama. Sedan 2016 har en ny utbyggd del av Panamakanalen satts i bruk så att dagens större fartyg ska kunna passera mellan Atlanten och Stilla havet.

Igår var det en minnesdag här i Panama och alla var lediga. Dagen var för att hedra de som dog i USA:s bombningar/invasion av Panama den 20 december 1989. Wikipedia har en version om vad anfallet handlade om och människorna här har en annan. Enligt informationen här så dog 6000 civila i anfallen. Enligt USA dog 250. Kortfattat gick invasionen ut på att avsätta Panamas dåvarande diktator Manuel Noriega som USA ansåg vara ett hot mot de 35.000 amerikaner som bodde i Panama på den tiden.

Vi har märkt att människor i Panama älskar att dricka alkohol och festa. Hela tiden. Så minnesdagen blev till stor del inriktad på fest. Staten, som är väl medveten om hur ledigheter spenderas, försökte vara proaktiva och förbjöd all alkoholförsäljning igår. Inga affärer, restauranger eller barer fick sälja eller servera alkohol men det verkar ha hjälpt föga. Det var full fart till 04 i morse. Charmigt med fest på ett sätt men också oroande på ett annat. Den här alkoholkulturen verkar inte sund och tyvärr verkar den ha drabbat ursprungsbefolkningen hårt. Läs mer om våra dagar hos kuna-folket i nästa inlägg!