Kategori: Peru

Klockan fyra i morse påbörjade vi vår tvådagarsresa mot vårt nästa resmål men innan det är dags att berätta mer om detta så måste vi så klart ge vårt omdöme av Peru.

Som vi har skrivit tidigare så har Peru inte varit lättrest – dels för att vi har varit sjuka på grund av maten men också för att det är ett väldigt fulspel hela tiden. På den positiva sidan finns landskapet (med framför allt bergen) och alla coola inkaruiner.

Trots att Bolivia är ett fattigare land än Peru så har vi uppfattat Bolivia som mer välorganiserat. Vägarna är bättre (vilket i och för sig beror på att det är Japan som bygger vägarna för att de har intressen i Bolivias gasfyndigheter), städerna bättre omhändertagna och människorna verkar genuint intresserade av att lära känna dig. I Peru är varenda stad ett enda kaos av sopor, byggnationer och ogenomtänkta vägar och människorna tycks ute efter att lära känna dina pengar och inte dig.

Nja, Peru som land blir nog ingen favorit även om vi så klart har hittat våra pärlor även här – Ollantaytambo, stadsdelen San Blas i Cusco och Machu Picchu till exempel.

Stefan, Tuva och Vilmer ger Peru en sjua medan Therése lägger sig något lägre på 6,5 (eftersom det är hon som pratar mest spanska och behöver vara den som handskas med alla som försöker luras). Totalt får alltså Peru 27,5 poäng av 40 möjliga.

Bonusfakta om Peru: Nästan alla hundar i Peru har kläder på sig.

Som de flesta av er redan vet så lyckades vi slutligen, efter mycket pannben och logistik, ta oss upp till Machu Picchu – familjens femte gemensamma besökta underverk och Theréses sjunde!

Till och med vädret ville oss väl den dagen. Regnsäsongen har börjat i Machu Picchu men vi lyckades pricka in en dag med övervägande fint väder. Inte förrän vi satte oss på bussen nedför berget så öppnade sig himlen.

Bjuder ett på axplock av bilder från den dagen.

Ollantaytambo förtjänar faktiskt ett eget inlägg. Ollantaytambo är en riktigt häftig liten by. Det är den enda inkaby som fortfarande är bebodd. På andra platser har inkabosättningarna byggts över men här bor människorna fortfarande i grunderna från inkatiden. Gatorna är smala, stadsplaneringen är så väl genomtänkt med spikraka kvarter och avrinningssystem för vattnet och husen har alla öppna gårdsplaner i mitten. Oerhört pittoreskt!

Dessutom finns det många inkaruiner i byn och närområdet. Väldigt fascinerande hur utvecklad byggnadskonsten var. Förutom inkaruinerna finns även många ruiner från tiden innan inkariket och de är också enormt imponerande.

Idag blir det ännu en sjukdag på hotellrummet i Aguas Calientes så vi tänkte passa på att skriva ifatt lite om vår resa i Peru. Vi har varit i Peru i tio dagar nu och det har verkligen inte varit lättrest.

Av resenärer som vi mött på vägen blev vi ”varnade” om att vi som turister ses som vandrande dollartecken i Peru. Allt går ut på att få ut så mycket pengar som möjligt från turisterna och tyvärr upplever vi det som sant. Vi blir lurade om och om igen. Vi beställer en maträtt och får sedan betala ett dubbelt så högt pris för att ”ni sa ju ja till att ni ville ha lök på hamburgaren och då blir det inte en klassisk burgare utan en exklusiv” eller så bokar vi ett hotellrum men blir sedan hänvisade till ett annat sämre hotell där vi får något litet skyffe till rum utan fönster eller så bokar man en utflykt med upphämtning och lämning på hotellet men i slutet av utflykten säger guiden ”Ni bor bara en kilometer härifrån så ni kan gå hem” osv, osv. Det hela är mycket tröttande i längden. Naturligtvis finns det även väldigt snälla och hjälpsamma personer men det är jobbigt att inte veta vem man kan lita på och vem som man inte kan lita på.

Utöver detta har Vilmer varit magsjuk på grund av maten sedan vår första dag här och har säkerligen tappat 3-4 kilo. Dag sju blev Stefan riktigt sjuk i en kraftigare version av magsjuka. Eftersom han har en kronisk tarmsjukdom blev det så illa att han var tvungen att träffa en sköterska och få antibiotika. Dagen efter var det Theréses tur att bli sjuk och därefter fick Vilmer, som redan var sliten av sin magåkomma, också den kraftigare versionen. Vi trodde för ett ögonblick att Tuva klarat sig undan men ett dygn senare var det hennes tur och det verkar tyvärr som hon har fått den kraftigaste smittan av oss alla. Vi har lyckats få läkarintyg på att vi är sjuka så nu har vi bokat om våra biljetter till Machu Picchu och håller tummarna för att vi kan åka dit imorgon men det verkar väldigt avlägset just nu. Denna oväntade magåkomma har gjort att vi har fått boka om tågbiljetter, transporten tillbaka till Cusco, hotell både här och i Cusco m.m. Byråkratin här är väldigt strikt så det är många långa köer att stå i för att fixa allt.

Om vi ändå ska försöka lyfta fram de positiva sidorna med Peru så är det att det är väldigt vackert. I Cusco bodde vi i stadsdelen San Blas som är otroligt charmig.

Därefter åkte vi med egen chaufför vidare till Ollantaytambo, ett litet bergssamhälle, med fina inkaruiner (Bilder kommer i eget inlägg). Längs vägen dit stannade vi och tittade på saltutvinningen i bergen i Maras och ytterligare lite coola inkaruiner i Moray.

Vi tog sedan tåget sista sträckan fram till Aguas Calientes. Stefan sov hela vägen eftersom han var så dålig så han missade de storslagna vyerna.

Aguas Calientes är alltså byn som man utgår från för att komma till Machu Picchu. Vi flyger vidare från Cusco till Ecuador om mindre än fyra dygn så nu hoppas vi verkligen att vi blir friska snart och att vi kommer upp till Machu Picchu imorgon och kan påbörja tillbakaresan till Cusco. Vi skulle behöva lite medvind ett tag nu.

Just nu skulle vi ha varit vid mytomspunna Machu Picchu men det är vi inte. Vi är i Aguas Calientes, trettio minuter därifrån, och är sjuka. Igen. Vi har åkt på någon kraftig magåkomma och alla utom Tuva är utslagna (peppar, peppar, ta i trä). Stefan äter antibiotika för att försöka undvika att hans kroniska tarmsjukdom blir värre.

Aguas Calientes är ett litet samhälle inklämt mellan bergen i regnskogsdelen av peruanska Anderna. Hit går det ingen bilväg utan enda sättet att ta sig hit och härifrån är via tåg. Det känns surt att ha tagit sig så långt, att vara så nära och att inte nå ända fram. Machu Picchu är ett av världens sju nya underverk och om vi hade kommit dit så skulle Therése ha besökt samtliga underverk. Men, men… Det är inte mycket vi kan göra just nu.

Igår tog vi oss över gränsen från Bolivia till Peru. Vi tog en buss till gränsen, gick till fots över själva gränsområdet och fortsatte därefter bussresan tre timmar längs Titicacasjöns västra strand.

Titicacasjön är världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik. Innan covid kunde man åka båt över gränsen men för tillfället är sjögränsen stängd. Till ytan är sjön 19 mil lång och 8 mil bred på bredaste stället och den ligger på lite drygt 3800 meters höjd. Mest känd är sjön för de flytande vassöarna, Uros, där aymarafolket bor. Idag bor cirka 3000 personer på de flytande öarna och där finns en förskola, ett sjukhus och ett gemensamt torg. De öar som vi turister får se har dock inte speciellt mycket med det verkliga vardagslivet på vassöarna att göra men det är ändå roligt att få se hur öarna är konstruerade och på avstånd se de riktiga husen som byborna bor i. På turistöarna är allt byggt av vass medan på de verkliga öarna är husen byggda i trä och plåt och har solceller, parabolantenner och vattentankar på taken.

Vi är nu i staden Puno. Vi anlände precis lagom för att kunna ta del av stadens firande av sin 355 års dag. Tusentals människor sjunger, dansar och spelar musik på gatorna och många är uppklädda i traditionella dräkter.

Imorgon ska vi ge oss på den låååååånga bussresan till Cusco (den stad som de flesta resor till Machu Picchu utgår från). Enligt kartan är det cirka 45 mil men resan är beräknad till tio timmar eftersom vägarna är som de är. Vi har hela tiden tänkt att vi ska åka ”upp” till Cusco men faktum är att vi faktiskt är på högre höjd här vid Titicacasjöns strand än i bergen.