Just nu skulle vi ha varit vid mytomspunna Machu Picchu men det är vi inte. Vi är i Aguas Calientes, trettio minuter därifrån, och är sjuka. Igen. Vi har åkt på någon kraftig magåkomma och alla utom Tuva är utslagna (peppar, peppar, ta i trä). Stefan äter antibiotika för att försöka undvika att hans kroniska tarmsjukdom blir värre.
Aguas Calientes är ett litet samhälle inklämt mellan bergen i regnskogsdelen av peruanska Anderna. Hit går det ingen bilväg utan enda sättet att ta sig hit och härifrån är via tåg. Det känns surt att ha tagit sig så långt, att vara så nära och att inte nå ända fram. Machu Picchu är ett av världens sju nya underverk och om vi hade kommit dit så skulle Therése ha besökt samtliga underverk. Men, men… Det är inte mycket vi kan göra just nu.
Igår tog vi oss över gränsen från Bolivia till Peru. Vi tog en buss till gränsen, gick till fots över själva gränsområdet och fortsatte därefter bussresan tre timmar längs Titicacasjöns västra strand.
Gränsövergången var smidig även om det var en del formulär att fylla i.
Titicacasjön är världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik. Innan covid kunde man åka båt över gränsen men för tillfället är sjögränsen stängd. Till ytan är sjön 19 mil lång och 8 mil bred på bredaste stället och den ligger på lite drygt 3800 meters höjd. Mest känd är sjön för de flytande vassöarna, Uros, där aymarafolket bor. Idag bor cirka 3000 personer på de flytande öarna och där finns en förskola, ett sjukhus och ett gemensamt torg. De öar som vi turister får se har dock inte speciellt mycket med det verkliga vardagslivet på vassöarna att göra men det är ändå roligt att få se hur öarna är konstruerade och på avstånd se de riktiga husen som byborna bor i. På turistöarna är allt byggt av vass medan på de verkliga öarna är husen byggda i trä och plåt och har solceller, parabolantenner och vattentankar på taken.
Vi är nu i staden Puno. Vi anlände precis lagom för att kunna ta del av stadens firande av sin 355 års dag. Tusentals människor sjunger, dansar och spelar musik på gatorna och många är uppklädda i traditionella dräkter.
I Puno är alla väldigt noga med solskydd – hattar och paraplyer. Solen är extremt stark här!Alpackapizza!De flesta matställen har en öppen vägg ut mot gatan så ikväll åkte jackorna på för första gången på resan. Just nu är det kyliga 4 grader ute. Det här är i särklass det äckligaste vi har ätit på resan än så länge. Vi har ingen aning om vad det är!
Imorgon ska vi ge oss på den låååååånga bussresan till Cusco (den stad som de flesta resor till Machu Picchu utgår från). Enligt kartan är det cirka 45 mil men resan är beräknad till tio timmar eftersom vägarna är som de är. Vi har hela tiden tänkt att vi ska åka ”upp” till Cusco men faktum är att vi faktiskt är på högre höjd här vid Titicacasjöns strand än i bergen.
La Paz är världens högst belägna huvudstad. Egentligen kan man säga att staden består av två städer. Uppe på en enorm platt platå på 4000 meters höjd ligger El Alto och där ligger även flygplatsen. I en dalgång nedanför platån ligger själva La Paz. Staden är byggd på de branta sluttningarna och det är ett gytter av hus och smala branta gator. För att underlätta förflyttningar inom staden så finns ett väl utbyggt linbanesystem. Linbanorna kan transportera upp emot 18.000 personer per timme. Vi testade först den röda linjen som går nerifrån La Paz upp till El Alto och utsikten är fantastisk! Det gav mersmak så sedan åkte vi runt hela La Paz med silver, gul, blå, vit och orange linje!
Utsikten från vårt hotell i La Paz.Kolla hur nära husen är byggda vid stupet!
I La Paz tog vi det annars mest lugnt på vårt mysiga hotell för att vänja oss vid den tunnare luften. De första dagarna blev vi andfådda bara av att gå till badrummet och tillbaka. Vi tog dock en kort promenad till häxmarknaden där de säljer ingredienser till häxbrygder. Osmakligt men fascinerande! Vi hann även fira Halloween.
Mumifierade djur på häxmarknaden i La Paz.
Efter La Paz var planen att ta oss över gränsen till Peru för att besöka Lake Titicaca men andra resenärer rekommenderade att vi först borde besöka sjön från Boliviasidan då den är mindre turistig. Vi åkte alltså till Cobacabana vid Titicacasjöns södra strand där vi klättrade upp på ett berg för att få utsikt över Titicacasjön och över hela Copacabana. Berget var drygt 4000 meter högt och det var jobbigt. Själva Titicacasjön ligger på drygt 3800 meters höjd. Från Copacabana besökte vi även Isla del Sol där solguden Inti föddes enligt Inkatro.
Inte som vi hade tänkt oss att det skulle se ut vid Titicacasjön! Trampbåtar, turistjippon (för inhemska turister) och rätt slitet.Människor åker från hela Bolivia till Copacabana för att få sina bilar välsignade av schamaner. Det sker framför stadens katedral varje dag. Copacabana är en blandning av traditionell tro och katolsk tro.Även vi tände ljus för våra döda på de dödas dag den 2 november. Stina fick så klart ett blått ljus och de övriga vitt. Soltemplet på Isla del Sol.På Isla del Sol finns också ungdomens källa. Om man tvättar sig i den blir man föryngrad!Inkatrappsteg till toppen av Isla del SolDet rekommenderas att inte bada i Titicacasjön dels på grund av föroreningar men också för att det anses ohälsosamt kallt. Vattnet är ca 12 grader. I luften dagtid är det ca 16 grader men det känns varmare eftersom solen är stark på hög höjd. Höjden över havet på Titicacasjön!
Idag åker vi över till Peru. Vad ger vi då Bolivia för omdöme? Om vi skulle ha gett ett omdöme när vi gång på gång fick fly undan brandröken och bränderna och åkte på branta vägar i Anderna i mörker och regn så hade betyget blivit väldigt lågt men som helhet har vi verkligen gillat Bolivia. Oerhört trevliga människor och en härlig kultur! Bolivia är dock ganska svårrest då det inte går att söka sig till information via nätet. All information om busstider, utflykter och dylikt går det endast att få information om muntligen via olika personer. Ofta skiljer sig informationen från person till person och man vet inte säkert vad man har bokat förrän man redan är iväg.
Therése ger Bolivia en 7,5, Stefan ger också 8,5, Tuva ger Bolivia en åtta och Vilmer ger 8,5. Totalt får Bolivia alltså 32,5 av 40 möjliga.
Specifikt för Bolivia: 1. Det finns aldrig toalettpapper på toaletterna. Människor går verkligen omkring och bär med sig toalettpappersrullar. 2. Dia de los muertos (de dödas dag) firades den 2 november genom att familjerna hade picknick på kyrkogårdarna och umgicks med sina döda släktingar. 3. Blandningen av traditionellt och modernt. 4. Alla tegelhus. 5. Att spanjorerna högg ner alla cederträd och att man nu försöker plantera in eukalyptus istället (som växer snabbare) för att jorden inte ska erodera. 5. Nedskräpningen! 6. Det är ett ständigt kokabladstuggande!
Vandrarhemmen serverar kokablads the för att lindra höjdsjuka.
Sucre är en av Bolivias två huvudstäder trots att det bara bor lite drygt 280.000 människor i staden. Sucre är Bolivias historiska och konstitutionella huvudstad medan La Paz sedan år 1898 är den ekonomiska huvudstaden. Sucre är sedan 1991 ett världskulturarv då staden är en typisk kolonialstad med smala gator och vacker arkitektur. Staden kallas bland annat för Den vita staden eftersom de flesta hus är vita. Husen är smyckade med vackra balkonger och har ofta vackra färgglada innergårdar med fontäner och sittplatser.
En dag besökte vi en kyrkogård. Hemskt att se att de fått bygga en helt ny avdelning med höghus för att rymma alla som dött i covid.Kokablad till frukost.
Vi hade inte planerat att åka till Sucre men nu blev det ju så på grund av de pågående skogsbränderna. Sucre har inte drabbats av brandröken men de första dagarna var smogen fruktansvärd eftersom rökmolnen trycker ner avgaserna. De sista två dagarna bjöd dock på klarblå himmel och renare luft.
Sucre ligger i en dalgång i Anderna på 2800 meters höjd. Vi gillade staden från första stund. Vi har tillbringat timmar i de olika parkerna där folk samlas för att umgås, dansa, spela musik, ha utställningar eller motionera. Under helgen firades Halloween stort med orkestrar, marknader, dans och mingel.
I Sucre har vi mest tagit det lugnt och kurerat oss från förkylningar och ömma lungor efter brandröken. I förrgår bokade vi dock in oss på en vandringstur i Anderna. På grund av språkförbistringar så fick vi inte all information om dagen i förväg och tur var nog det för frågan är om vi hade bokat in oss då.
Dagen började med en biltur upp till 3600 meters höjd. Vägen var brant och slingrig och det fanns varken räcken eller andra skydd mot stupen. Läskigt! Vi påbörjade sedan, vad som påstods vara, en 4,3 kilometer lång vandring längs en sträcka av inkaleden. Inkaleden går från Colombia till Chile men den mest kända sträckan är den kring Machu Picchu i Peru. I Bolivia hann inte vägnätet/inkaleden byggas klart innan spanjorerna kom och därför så nyttjades aldrig vägarna här på samma sätt som i andra delar av Sydamerika och därför är vägarna här ofta mer välbevarade. Vi vandrade från 3647 meters höjd ner till 2800 meters höjd. Vägen/stigen är stenbelagd och det är många ”trappsteg” att gå nerför. Denna etapp tog oss två timmar att gå. Höjden var inget problem men knäna tog rejält med stryk av att vandra neråt.
Efter en lunchpaus vid ett vattenfall i byn Maragua som ligger i en krater så började dagens andra vandring. Även den var på två timmar men denna gång var det lika mycket uppför som nedför. Halvvägs in i vandringen kom vi till ett område med välbevarade dinosauriefotavtryck. Kratern var för längesedan en sjöbotten och i strandkanten blev det avtryck efter olika dinosaurier. Avtrycken täcktes av aska efter ett meteoritnedslag och med tiden har den gamla sjöbottnen förskjutits upp och bildat en bergsvägg. Avtrycken syns nu i sluttningen av berget. Spåren hittades så sent som 1997.
Personer vi mötte längs vandringen fick kokablad av vår guide.
Vi såg spår efter tre olika sorters dinosaurier – bland annat långhalsar. Riktigt, riktigt coolt men vi skulle inte vilja göra om den vandringen. Enligt stegmätarna i våra mobiler gick vi 15 kilometer under dagen. Dagen avslutades med ytterligare två timmars bilkörning på hög höjd. Det var oerhört vackert men vi var också oerhört rädda. Vägarna är smala och grusiga och bilarna är inte i så bra skick och chauffören tuggade kokablad från morgon till kväll men, men det gick ju bra!
Idag har vi tagit oss vidare till La Paz och är då tillbaka enligt vår ursprungliga plan. Här ska vi vara så stilla som möjligt i några dagar för att vänja oss vid höjden (ca 4000 meter över havet). Trots information från svenska ambassaden om stängda skolor på grund av brandröken så har vi inte märkt av någon rök än. Luften är sval ca 16 grader och solen skiner.
Nu kommer äntligen det utlovade inlägget om Samaipata. Samaipata är en by drygt tre timmar från Santa Cruz. Byn är belägen vid foten av Anderna på 2000 meters höjd och har subtropiskt klimat vilket gör byn till ett populärt turistmål för bolivianer som uppskattar den något svalare luften. När vi var där låg dagstemperaturen på 30-31 grader och kvällstemperaturen på cirka 17 grader.
Området är mest känt för El Fuerte de Samaipata, vattenfallen i Cuevas och Amboro National Park. De två första platserna hann vi besöka innan vi var tvungna att bege oss vidare för att undkomma brandröken från de enorma skogsbränder som just nu härjar i Bolivia. Amboro National Park, där vi hade hoppats se coola djur som tapirer, sengångare och kanske till och med jaguarer, brinner på flera olika plaster och gick alltså inte att besöka.
El Fuerte de Samaipata är ett av UNESCOs världskulturarv. Mellan år 800-1300 användes platsen för religiösa ceremonier av Chanéfolket. Därefter togs platsen över av Guaranikrigare. Mellan 1400-1450 användes platsen som ett administrativt center för inkafolket som flytt undan spanjorerna. Slutligen intog spanjorerna platsen och använde den som skydd mot Guaranikrigare. De gjorde även platsen till en viktig handelsplats där folk från Peru och Paraguay kunde mötas och utbyta varor. Ur arkeologiskt perspektiv är platsen intressant för att den bär spår av så många olika kulturer.
Vattenfallen i Cuevas är just nu ganska små på grund av torkan men de är ändå ett populärt resmål för bolivianska familjer.
Vi hyrde ett rum av en familj som bodde på en kulle ovanför själva byn. I trädgården gick det alpackor. Det var en riktig idyll så det var synd att vi var tvungna att lämna så snabbt.
Apropå alpackor så lyckades Therése reta upp en alpacka i en hage en dag så att hela flocken började jaga Vilmer! Stackaren fick fly ut ur hagen (medan Therése dokumenterade det hela med kameran…).
Under natten nådde brandröken fram även till Samaipata och vi vaknade till ett landskap täckt av tjock vit rök. Rekommendationerna var att stanna inomhus med stängda dörrar och fönster, använda ansiktsmask och att täta glipor med trasor doppade i vatten. Skolorna hölls stängda. Vi frågade familjen som vi hyrde ett rum av hur de tänkte göra – stanna eller försöka åka någon annanstans. De var väldigt vaga i sina svar och skrev (vi kunde bara kommunicera via WhatsUp och google translate) att de hoppades på regn.
Eftersom Samaipata ligger på 2000 meters höjd uppe i Anderna så finns det bara två vägar ut ur byn. Den ena leder tillbaka mot Santa Cruz och det är i det området röken bedöms som värst. Den andra vägen leder långt bort från vår planerade rutt och passerar pågående bränder. Det var alltså oklart om den vägen skulle vara öppen och möjlig att ta.
Fram till lunch barrikaderade vi oss på vårt rum men när vi såg att röken bara blev värre och värre så insåg vi att vi måste fatta ett beslut. Vi frågade ännu en gång familjen om hur de tänkte och den här gången förstod vi situationen bättre. De berättade att de inte får lämna sin fastighet utan att de enligt direktiven ska stanna fram till ”kommunen” beslutar att de får lämna och då lämnar hela byn tillsammans. Med tanke på hur bergsvägarna ser ut så såg vi framför oss risken att hamna i enorma bilköer och att bli fast i rök och i värsta fall i bränderna. Familjen skrev: Ni är friare än vi. Ni kan lämna mycket snabbare. Mellan raderna tyckte vi oss kunna läsa: ÅK!
Vi bestämde oss för alternativ nummer två – försöka ta oss bort från röken men behöva passera bränder. Närmsta stad utan rök var Sucre som ligger åtta timmar med bil från Samaipata. Den ordinarie bussen skulle avgå först 18.30 och tanken på att korsa Anderna i mörker och brandrök var inte lockande. Till slut lyckades vi få tag i en minibuss med chaufför som var villig att köra oss. Vi kom iväg klockan tre. Det som under andra omständigheter säkerligen är en vacker sträcka var ganska ansträngande. De första fyra timmarna låg röken tät och vi såg endast det som var närmast utanför fönstren. Vi konstaterade att allt vi såg var brända berg. Allt har brunnit ner! Det finns inget av den fina djungeln kvar! Varenda flodådra är uttorkad.
Efter fyra timmar blev det mörkt och började regna. Om vägen var svindlande innan så blev den ännu läskigare i mörker och regn men vår chaufför var enormt duktig och körde försiktigt. Vägen är mesta dels fin och modern men på några ställen hade bergssidorna rasat ut över vägen och vi fick vänta på att vägen skulle grävas fram så att vi kunde fortsätta.
På vissa sträckor saknades det räcken. Läskigt!!!
Under hela resan hade vi endast en paus och den kändes helt overklig. Vår chaufför svängde av huvudvägen och in till en liten by. Klockan var precis innan 21 och det enda som var öppet i regnet och mörkret var ett café vid byns plaza (torg). Tro det eller ej – ägarinnan pratar engelska eftersom hon har bott i London. Hennes bror var den förste bolivianska polismannen i Storbritannien. För en kort stund glömde vi misären och kunde faktiskt njuta av resan. Så välbehövligt med en oas på en annars väldigt jobbig dag!
Vid midnatt var vi äntligen framme i Sucre som är Bolivias konstitutionella huvudstad. Den ligger i en dalgång mellan branta bergväggar på 2800 meters höjd.
Vi har precis vaknat och vet inte riktigt vad vi ska ta oss för. Våra planer för Bolivia har blivit helt omkullkastade. Vi hade inte räknat med att hamna mitt i en naturkatastrof! Det verkar i alla fall som om det inte är rök här i Sucre men vi är inte helt säkra för vi har inte varit ute än. Vårt flyg vidare om fem dagar går från Santa Cruz som ligger över tio timmar bort. Där är röken fortsatt tjock och flygen är inställda och vi är inte direkt sugna på att zickzacka oss fram genom Anderna igen. Vi får nog helt enkelt komma på en plan B.
Direkt efter att vi publicerat vårt inlägg om Santa Cruz så vandrade vi ner till byn för att äta lunch. På lunchhaket visade de nyheterna på TV och de handlade uteslutande om krissituationen i Santa Cruz. Böndernas bränder har på grund av hettan spridit sig utom kontroll och luften i Santa Cruz är nu så täckt med rök och smog att de har stängt ner flygplatsen och alla skolor. Luften anses som mycket farlig. Det verkar som om vi lämnade i rätt tid. Om två-tre dagar beräknas det komma regn och förhoppningsvis blir situationen bättre då.
För sex dagar sedan landade vi i Santa Cruz de la Sierra i östra Bolivia. Överallt hade vi läst om hur otroligt oorganiserad flygplatsen i Sao Paulo skulle vara och hur extremt stränga säkerhetskontrollerna i Bolivia skulle vara men faktum är att det här är en av de smidigaste och proffsigaste förflyttningar som vi har gjort. Allt gick fort och utan krångel!
Så fort vi klev utanför flygplatsdörrarna i Santa Cruz möttes vi av HETTAN. Vilken hetta! Regionen lider av torka just nu och dagstemperaturen är dagligen över 40 grader. Luften är extremt torr, dammig, full av smog och eldrök från böndernas svedjebruk.
Santa Cruz var på 1970-talet en liten stad med 100.000 invånare men har på bara 50 år växt och blivit Bolivias största stad med lite drygt tre miljoner människor. Vad som har lockat alla hit är för oss oklart då klimatet tycks olidligt – kanske är det för att området kring Santa Cruz är helt platt och lättbrukat. Vi har också sett att det normalt sett ska finnas flera stora floder som rinner genom staden men de är helt uttorkade nu. Denna torka har även drabbat Pantanal (ett enormt våtmarksområde som vi tänkt besöka men som vi har fått tänka om kring på grund av torkan) och stora delar av Amazonas.
Bolivia är ett av sydamerikas fattigaste länder där ursprungsbefolkningen utgör en stor del av befolkningen på tolv miljoner människor. Det finns till exempel 36 officiella ursprungsspråk jämte spanskan. Det bor också många japaner i Santa Cruz, vilket förvånade oss. I Santa Cruz bor även över 130.000 mennoniter. Det är samma folkgrupp som amishfolket härstammar från och de har valt att bosätta sig i Bolivia för att få leva ostört med sin tro och sitt jordbruk. De har sina rötter i Tyskland och talar gammaltyska men flyttade till Bolivia från Kanada där de var bosatta innan så de talar även engelska.
Vårt boende i Santa Cruz.Boendet hade som tur var pool och Theréses ben har nu läkt så till och med hon vågade sig i poolen.
I Santa Cruz har vi bott på ett mysigt backpackerställe i centrum. Vi har fått göra om våra planer på vad vi ska se och göra eftersom hettan totalt har däckat oss. Therése har också åkt på en släng av influensa med feber över 39 grader. Hon sov i över två dygn så övriga familjemedlemmar fick roa sig på egen hand. Alla människor i Santa Cruz tycks sjuka just nu. Det hostas och nys överallt. Covid är fortfarande utbrett här eftersom vaccinationerna inte har nått så många. Handsprit finns tillgängligt överallt och munskydd används men troligtvis fick vi bacillerna redan på flyget hit.
Våra foton från Santa Cruz speglar inte alls hur staden ser ut. Eftersom rånrisken anses vara hög så bär vi oftast inte med oss våra mobiler när vi är ute och de kort som är tagna är tagna på platser som vi har bedömt vara säkra. De ”riktiga” stadsbilderna med smogen, trafikkaoset, dammet och vardagslivet i staden finns alltså tyvärr inte på bild. Istället finns det kort på grönskande parker och poolområden vilket inte alls visar stadens riktiga sida.
Botaniska trädgården i Santa Cruz är mer en vildvuxen skog. Man ska kunna se sengångare här men vi såg inga. Vi besökte parken Güembe där man kan titta på fåglar, fjärilar och bada i pooler.
Efter fem dagar i hettan fick vi igår nog och valde att förflytta oss till Samaipata som ligger på 2000 meters höjd uppe i bergen och där det är något svalare (31-32 grader). Det blev en resdag på nio timmar med en febrig Therése så nu återstår att se om bergsluften hjälper något. Hittills har vi bara lyckats konstatera att luften tycks ännu torrare här på grund av höjden och vinden. Mer om Samaipata i nästa inlägg!
Första intrycket av São Paulo? Enormt skrämmande! São Paulo är sydamerikas största stad med sina 21 miljoner invånare. Från vår första dag här i Brasilien har vi blivit varnade för kriminaliteten i São Paulo och bilden av staden blev inte bättre när vi igår rullande in i den med buss. På busstationen ville ingen taxi köra oss till lägenheten som vi hyr. Området är rufft men själva huset som lägenheten ligger i är fint. Till slut fick vi göra upp om ett pris utanför taxametern så att vi skulle komma fram. Idag var vi tveksamma till om vi ens skulle lämna kvarteret men när solen på eftermiddagen tittade fram tog vi en Uber till stadens hjärta – Parque Ibirapuera. Ett andningshål likt Central Park i New York (fast betydligt mindre). Vi hyrde cyklar och cyklade runt de små sjöarna.
Vi bor på fjortonde våningen i den vänstra byggnaden.Parque Ibirapuera
Innan det är dags att säga hej då till Brasilien så tänkte vi svara på några av de frågor som vi har fått.
Hur kommunicerar ni? Trots att de allra flesta i Brasilien har läst engelska i skolan så är det ytterst få som faktiskt talar/förstår engelska. Däremot så finns det likheter mellan portugisiska och spanska så oftast får vi kommunicera på vår knaggliga spanska och det fungerar hyfsat. Att läsa portugisiska går rätt bra men att förstå när de talar är nästan omöjligt. Eller som Vilmer uttryckte det: ”De har lite svårt med uttalet här…” Uttalet skiljer sig mycket från spanskan. Vi har laddat ner en översättningsapp som hjälper oss att kommunicera också. Den har varit guld värd! Vi har också märkt att kroppsspråket skiljer sig åt mellan våra kulturer. Gesten vi gör hemma för att visa att någon ska knipa mun/vara tyst betyder här att något är gott. Det var en aning förvirrande innan vi listade ut det!
Vad äter ni? Det finns en stor tradition av att äta ute på restaurang här. Ofta är hela tjocka släkten ute och äter tillsammans och det blir rätt trångt och stimmigt på restaurangerna. Vi har verkligen försökt förstå hur/vad man äter och det vi har klurat ut hittills är: De flesta menyer anger priser för två personer det vill säga att man beställer en maträtt som sedan delas av två eller flera personer. Andra restauranger tar betalt per kilo och man väger maten man äter. Priset ligger då runt 160 kronor kilot och maten serveras som buffé. En tredje variant är att man betalar per person på restaurangen. Det innebär att vi betalar exempelvis 125 kronor per person och sedan serveras vi olika alternativ vid borden och vi får äta hur mycket vi vill. Ofta är det pizza och olika tillbehör. Kommer de med en pizza som vi vill smaka på så tackar vi ja och får en bit. Ett bra sätt att få smaka på många olika saker. Den värsta pizzan hittills är den som heter Portuguesa på den är det kokt ägg, majs, ärtor m.m.
Den lokala maten är ofta kött med lök och flera olika tillbehör (oftast tre) – vitt ris, potatismos, pommes och bönor. I övrigt har vi reagerat på att det är ett stort fokus på alkohol. Det dricks från tidig morgon till sen kväll – på turistställen, på stranden eller varför inte på bussen – och det dricks oavsett om det är en barnfamilj eller ett kompisgäng.
Hur tar ni er runt? När det är för långt för att gå så åker vi mest Uber men när vi inte har tillgång till wifi och således inte kan beställa Uber så kör vi med taxi. Det fungerar bra än så länge. Längre sträckor har vi använt buss, färjor eller privat chaufför.
Hur skulle ni beskriva det ni har sett av Brasilien? Färgglada hus där ofta enbart den synliga sidan är målad och övriga fasader är obehandlade, strandkulturen, tatueringar (alla har dem, redan från ung ålder (vi har till och med sett små barn med tatueringar) och ansiktstatueringar är vanliga), kroppsfixering hos både män och kvinnor men också en syn på att alla kroppar är vackra, minimala bikinis, stora klasskillnader med enorma lyxbåtar och slumområden, mängden gamla Volkswagenbubblor, mängden vackra fasadmålningar och graffiti, ointresset för Atlantskogen eller naturen i stort, höga murar med taggtråd och övervakningskameror samt den ständiga polisnärvaron och närvaron av militären, vänligheten och ljudnivån.
Så vad ger vi då Brasilien för omdöme? Stefan ger 8, Therése ger 7,5, Vilmer ger 8,5 (trots regnet) och Tuva ger 8,5 vilket ger Brasilien 32,5 poäng av 40 möjliga.
Så vad har hänt sedan sist då? När vi lämnade Ilha Grande så åkte vi först till kuststaden Angra dos Reis. Vi hade fått upp ögonen för platsen eftersom det är där som Lars Lerin har sitt hotell. Vi bodde dock inte på hans hotell (inte vår prisklass…) men på ett hyfsat fint andelshotell i en lägenhet. Vi tillbringade dagarna med att njuta av utsikten, spela pingis och fira Vilmer som fyllde 16 år!
Därefter åkte vi vidare till den söta kolonialstaden Paraty.
Ända sedan vi kom till Brasilien har det regnat och regnat och regnat men i Paraty lyckades vi faktiskt få en solig dag och den dagen passade vi på att hyra en egen båt med förare. Föraren, Marco, fick fria händer att köra oss till sina favoritplatser och vi kom bland annat till en ö där vi såg två sorters apor, en sköldpadda, en leguan, tre azaras aguti (smågnagare) och en aramides saracua (en fågel som inte kan flyga) och en himla massa färgglada fiskar.
I Paraty bodde vi på ett färgglatt och mysigt backpackerställe vid en flod.
Från Paraty tog vi lokalbussen till Ubatuba – ett måste enligt alla resesidor. Av allt det vackra resesidorna skriver om har vi dock inte sett något på grund av regnandet. Det har kommit drygt 40 mm regn om dagen. Av 100 stränder har vi sett en och den var förstörd av ovädret. Vi har dock haft det mysigt ändå då vi bott på en innergård till en trevlig kvinna som tagit väl hand om oss. Vi har ägnat dagarna åt att prata, spela kort och titta på film.
Imorgon åker vi vidare med buss (cirka fem timmar) till Sao Paulo.
Cirkus Winqvist On Tour 