Vi bor i Midvagur i ett vitt litet hus med utsikt över en vik och gröna berg. Vi har hyrt huset för hela vistelsen och gör bilutflykter därifrån.
Vägarna är branta och går genom bergen och under sunden. Det är sagolikt vackert med de dramatiska bergsformationerna, grönskan, ljuset och fåren.
Idag ska vi titta på kyrkor, runstenar, fyrar och allt annat som vägen leder oss till!
Inför förra långresan 2017 laddade vi upp med att resa till Färöarna. Idag förstår vi inte hur vi hann/orkade med detta innan långresan. Den här gången har vi fullt upp med allt som behövs fixas! ”Att göra”-listan tycks växa istället för minska för varje dag som går!
Här kan ni läsa om varför vi prioriterade Färöarnaresan! Övriga inlägg från Färöarna kommer inom kort!
Då var det definitivt! Efter sommaren avslutar jag min tjänst på Skolverket och därefter väntar åtta månader av ”mellan jobb” innan det är dags att börja leta efter ett nytt jobb. Läskigt och härligt på samma gång!
En plats som både Stefan och jag verkligen uppskattade på vår förra resa i Sydamerika 2004 var staden Villarrica i Chile. Den lilla sömniga staden omges av ett sagolikt vackert landskap med svarta vulkansjöar och snötäckta vulkantoppar. Vi beslutade oss för att bestiga Volcán Villarrica som sträcker sig 2827 meter över havet. Kämpigt upp men det gick snabbt nedför då vi åkte kana på snön!
Vi får se om kommande resa bjuder på någon vulkanklättring!
Det finns egentligen fyra anledningar till att vi har valt att starta denna resa i Brasilien.
Vår andra backpack-resa med barnen gick till Förenade Arabemiraten, Oman och Qatar. Året var 2011 och Vilmer var tre år (fyllde fyra år under resan) och Tuva var fem år. Valet av arabiska länder igen var enkelt då vi uppskattar kulturen och maten, då människorna är hjälpsamma och älskar barn och då länderna känns trygga att resa i. En annan fördel är att det inte behövs så många vaccinationer (ville inte vaccinera barnen mer än nödvändigt när de var små) eftersom sjukdomar som malaria och annat inte finns där.
I Förenade Arabemiraten började vi i Dubai och bilade sedan genom sex av de sju emiraten. I Dubai sker de flesta aktiviteter inomhus eller på kvällstid eftersom det är så otroligt varmt ute. Vi besökte de gigantiska shoppingcentren och där kan man göra allt från att åka skidor till att åka karuseller. Vi har aldrig varit intresserade av shopping så det hoppade vi över.
Vi bilade även över gränsen till Oman vid Förenade Arabemiratens norra ände. Där ligger en del av Oman isolerat på en halvö. Där var det folktomt, grusigt och varmt.
Vi gjorde även en avstickare till Doha i Qatar som då växte så att det knakade. Vi besökte en kamelmarknad, ett varuhus som skulle vara som Venedig med kanaler och blå himmel målad i taket (målad himmel i taket är väldigt populärt eftersom det ger illusionen av att inte vara inomhus) samt färgglada traditionella marknader. Vi letade också desperat efter möjligheten att bada i havet men eftersom landet är strikt muslimskt så är det endast de exklusiva hotellen som har tillgång till stränderna. Till slut hittade vi en strandstump där vi kunde svalka oss. Det gick dock ut en mystisk ledning som pumpade ut vatten där så frågan är hur bra vattenkvaliteten var…
Hur lyckas man då hålla sig inom en rimlig budget i dessa länder?
Vi har tidigare berättat om vår första backpack-resa med barnen men eftersom vi fått många frågor om hur det är att resa med barn så publicerar vi texten igen!
Vår första backpack-resa gjorde vi 2010 när Tuva var fyra år och Vilmer hade precis fyllt tre år. Resan gick till Jordanien, Israel och Egypten. Vi startade i Aqaba i Jordanien och anlände precis när staden kokade av personer som firade att hajj (vallfärden till Mecka) var genomförd. Det var varmt, trångt och helt underbart!
Från Aqaba fortsatte resan genom Wadi Rums öken. Vi åkte på flaket till en pick-up och det var skumpigt och sandigt.
Därefter besökte vi ett av de nya underverken – Petra. Petra var en blomstrande stad vid vår tidsräkningsstart men föll i glömska efter att den övergavs på 1200-talet efter en jordbävning. Den ”upptäcktes” igen 1950 och arkeologer arbetar än idag med att gräva fram nya byggnader. Det blev en lång dag med mycket vandring i 40 graders värme men barnen lekte i grottorna och klättrade glatt uppför och nedför alla berg och trappor.
Efter den varma dagen i Petra kände vi att det var dags för bad och åkte vidare till Döda havet. Vi hade sett framför oss hur barnen skulle älska det salta vattnet och att flyta omkring vid stranden men, ack, så fel vi hade. Så fort barnen kommit i vattnet började varenda litet skrubbsår de hade att svida av saltet. De började gråta och då gnuggade de sina ögon med saltiga händer och grät ännu mer. Det slutade med att vi fick skölja av barnen i sötvatten för att saltet skulle sluta svida. I övrigt bör tilläggas att Döda havet luktar ruttet och att det därför är väldigt mycket flugor där. Är man ute efter bad är alltså inte Döda havet det bästa alternativet.
Sedan var det dag att ta sig över till Israel. Längs vägen såg Stefan och jag en hängd man på gränsen till Palestina. Som tur var såg inte barnen honom. Vi valde att ta oss över gränsen till fots från Aqaba till Eilat. Eilat är en tämligen västerlänsk modern storstad men den bär tydliga tecken på att våldet alltid är nära med bombade hus och maskingevärseld hörs med jämna mellanrum på avstånd. Vårt vandrarhem hade fullt beväpnade vakter som vaktade frukostrummet. Kändes väldigt obehagligt. I Eilat badade vi mest i Röda havet och kollade in djurlivet under ytan.
Från Eilat gick vi över gränsen till Sinai-halvön/Egypten. Denna gränsövergång är en av de farligaste i världen men det visste vi inte då. Turister har kidnappats och mördats vid denna övergång. Gränsövergången tog oerhört lång tid då vi anlände mitt i bönen. Sedan ramlade Vilmer ned från en mur som han klättrat upp på och fick världens bula i pannan. Därefter var vi tvungna att öppna upp all vår packning eftersom röntgen visade att vi hade för mycket växtmaterial i vår packning. Tullen letade så klart efter knark men det var barnen små Pixi-böcker som hade gett utslag så vi fick fortsätta vidare så småningom. Väl igenom behövde vi hitta skjuts nedåt kusten. Alla personer utanför gränsstationen såg minst sagt opålitliga ut men vi var ju tvungna att komma vidare så vi betalade en man för att han skulle köra oss till närmsta kuststad. Han ville dock fylla bilen med folk först och plockade upp folk längs vägen fast vi hade gjort upp att det var direkt till staden som gällde. Det tog en evighet. Klockan började bli sen och barnen behövde mat och vi behövde se över Vilmers bula men väl framme ville inget hotell eller vandrarhem ta emot oss. ”En barnfamilj utan bokning som dyker upp här mitt ute i ingenstans??? Det måste vara något lurt!” De letade igenom bilen efter sprängmedel på FEM olika ställen. Till slut lämnade jag Stefan och barnen längs vägen (chauffören ville inte köra runt på oss längre) och gick själv in på ett hotell. De tittade misstänkt på mig men frågade: ”Har du pengar?” När jag kunde visa att jag kunde betala för mig så blev jag helt plötsligt bemött som en kunglighet. Jag hämtade övriga familjen och en servitör tvättade våra händer, serverade oss juice och sen fick vi skjuts med en golfbil till vårt rum. Vi hade hamnat på ett femstjärnigt hotell!
I Egypten drabbades jag av matförgiftning (ÄT ALDRIG BUFFÉ I EGYPTEN) och när jag väl repat mig från den var det dags att bege sig tillbaka till Aqaba och flyget hem.
Jordanien var verkligen en 10-poängare men vår korta bekantskap med Egypten och Israel kvalar bara in på svala 7:or.
Så här i efterhand skulle vi nog ha valt andra länder till vår första träningsresa. Att ta sig landvägen från Israel över till Sinai-halvön är alldeles för farligt och inget man ska utsätta små barn för. Stefan och jag hade ännu inte ställt om våra hjärnor från hur vi var vana att resa till hur man reser med barn och lärdomen vi tog med oss från denna träningsresa var att våra barn är oerhört lätta att resa med men att det krävs lite mer planering när man har barn med sig. Det kan vara en fördel att i förväg veta dagens etapp och var man ska bo varje natt. Vi hade inte bokat några boenden i förväg utan var tvungna att leta upp boenden på plats varje kväll – något som är alldeles för tröttande och tidskrävande när man har småbarn med sig.
Nu är det sex månader till avfärd! Förra gången då vi skulle ut på långresa så hade vi vid denna tidpunkt det mesta planerat. Denna gång har vi ännu inte helt bestämt vart vi ska! Snart, snart ska vi dock ta tag i det…
För exakt två år sedan påbörjade vi vår resa runt jorden. De fem månaderna vi var iväg bara flög förbi och tiden efter att vi kommit hem gick åt till att smälta och processa alla intryck och upplevelser.
Vi konstaterade då att vi hade för mycket prylar, att huset var onödigt stort, att vi hade för mycket fritidsaktiviteter och att tid med familjen var ovärderlig så frågan är: Hur lever vi nu?
Nja, ärligt talat så föll vi ganska snabbt tillbaka i gamla hjulspår. Både Stefan och jag behövde dock förändring och bytte jobb. Jag jobbar numera i Stockholm och bor där under veckorna. Med andra ord har vi lagt till ett boende och jag är borta mycket från familjen.
Utöver detta har vi skaffat en sommarstuga som vi älskar. Den är vår oas på jorden. Nu äger vi alltså TRE boenden som alla kräver sin tid och som kräver sin uppsättning av möblemang och pryttlar. Vi har mer saker nu än någonsin.
Barnen har lagt till fler fritidsaktiviteter och håller nu på med handboll, fotboll, styrketräning, gitarr och piano.
Vi ställer oss ofta frågan hur det blev så här och vi har faktiskt inget klart svar på den frågan men vi vet att vi är lyckliga. Riktigt lyckliga till och med och vi står varandra oerhört nära som familj trots avstånd och alla ”måsten”. All ledig tid ägnar vi åt varandra. Denna tacksamhet, det inneboende lugnet och glädjen över att vara tillsammans kan vi definitivt tacka jorden runt resan för!
”Jag är för ung för att dö.” Vilmer sitter hopkrupen på badrumsgolvet med ryggen mot badkaret. Han har gömt sitt ansikte mot de uppdragna knäna och kroppen skakar av gråten.
Tuva sätter sig bredvid. Hon är blek och sammanbiten. Hon tittar tomt rakt fram. Försöker förstå vad som händer.
”Kom”, säger jag. ”Ställ er upp så vi kan kramas”. Där står vi, hela familjen Winqvist, och kramas i ett badrum på Hawaii och säger hej då till varandra. Vi gråter. Kramas och gråter medan vi lyssnar efter missilen. Missilen som är på väg mot oss.
Tusen tankar far genom mitt huvud. Om missilen träffar Honululu så har vi en chans att klara oss här uppe i bergen. Hur tar vi oss ifrån Hawaii i så fall? Kommer det att gå båtar och flyg? Kommer USA att svara med missiler mot Nordkorea? Kommer det finnas el, vatten och mat? Om det är en atombomb som är på väg så dör vi även om den landar i Honolulu. Varför åkte vi hit när Vilmer gång på gång sa att han inte ville hit nu när Nordkorea och USA ständigt uttalade hot mot varandra?
Känslan av maktlöshet är total. Det finns inget jag kan göra för att skydda mina barn.
För exakt ett år sedan gick larmet om att det var en missil på väg mot Hawaii. I varningen till allmänheten stod det att det inte var en övning och att vi genast måste söka skydd. I 28 minuter trodde vi att en missil från Nordkorea var på väg emot oss. I 28 minuter trodde vi att vi skulle dö.
Efter 28 minuter fick vi besked om att det var ett falsklarm. Efter 28 minuter i chock var vi alldeles utmattade. All energi hade gått ur oss.
Det var en dramatisk morgon och även om Stefan och jag aldrig igen vill se våra barn så hjärtskärande rädda så är vi ändå oerhört tacksamma för upplevelsen. Nu har vi åtminstone en liten, liten, liten förståelse för vad barnens skolkamrater från Syrien har genomlevt. Skillnaden är att där kom faktiskt missilerna och där tog inte mardrömmen slut efter 28 minuter.
Cirkus Winqvist On Tour 