Skyskraporna sträcker sig stolta mot den klarblåa himlen och det doftar vagt av blommor och dyra parfymer. Vattnet glimmar av solens sista strålar och stadens alla lampor och dekorationer tänds en efter en. Singapore är känt för sin lyx, renlighet och alla överdådiga varuhus. För många handlar vistelsen i Singapore om just detta men inte för mig. För mig handlar det om revansch.
Jag har nämligen varit i Singapore en gång tidigare och den vistelsen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Den här texten kommer att vara svår skriva men jag kommer att skriva den ändå. Frågan är dock hur jag med ett begränsat antal ord ska kunna beskriva en händelse som format, påverkat och gjort mig till den person som jag är idag?
Jag börjar från början. Senast jag var i Singapore var jag elva år gammal. Jag var ett spralligt och bekymmerslöst barn som såg det vackra i världen och som trodde gott om alla. Jag hade längtat så till Singapore för jag hade läst att ett av världens största inomhusvattenfall fanns där och det ville jag absolut se!
Jag var så ivrig att parken med vattenfallet blev vårt första utflyktsmål. Eftersom den fuktiga hettan i Singapore tilltar allt eftersom dagen fortskrider så valde vi att börja i den del av parken som är utomhus för att sedan kunna gå in och se vattenfallet senare under dagens varmaste timmar. När vi kom till den del av parken där buskarna var klippta som olika djur kom en man iförd parkens tröja fram till oss. Han sa att han var guide och erbjöd sig att visa hur man via olika rattar kunde få fram de olika djurens läten. Min bror Vilmer och jag följde glatt med honom och i den perfekta vinkeln från mamma och pappa, övervakningskameror och när Vilmer var upptagen passade han på att ta på mig. En vuxen man förgrep sig på mig den där vackra dagen i Singapore. Resten av vistelsen i parken handlade om polisförhör, identifiering av mannen och många tårar för min del. Vi kom aldrig till något vattenfall.
En del av mig förändrades den dagen. Jag kunde inte längre tro gott om alla och även om jag tyckte att jag snabbt bearbetade händelsen så kan känslorna som elvaåriga jag kände fortfarande dyka upp i olika situationer.
När vi satt hemma i Kristinehamn och planerade vår nuvarande resa var jag fast besluten att vi skulle tillbaka till Singapore. Jag fick aldrig den upplevelsen jag drömt om och jag skulle se till att den blev av! Jag skulle till samma park, till samma buskar och denna gång skulle jag få se vattenfallet som jag blev berövad på senast. Det skulle bli min revansch.
Nu står 18-åriga jag på samma plats som elvaåriga Tuva stod på. I samma park bredvid samma buskar. Jag trodde att jag skulle reagera mer på att vara tillbaka på samma plats men jag känner ingenting. Det är bara tomt och det gör mig förvirrad. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna något. Sorgsenhet, ilska eller kanske lättnad men det är tomt. Vi fortsätter vår vandring genom parken och då händer det. Jag känner hur mitt hjärta sjunker. Framför mig står en grupp män iklädda parkens gröna tröjor. Det slår mig att det inte är platsen som jag kopplat ihop med händelsen – utan det är tröjorna. Det är sveket som tröjorna står för som jag tagit med mig. Insikten om att det som verkar vänligt inte alltid är vänligt. Vid polisförhören fick vi nämligen reda på att mannen som vi trodde var en guide inte alls var en guide utan en trädgårdsarbetare i parken. Han använde bara sin tröja med parkens logga på för att kunna låtsas vara guide och på så vis kunna närma sig barn.
När jag nu äntligen står framför det mäktiga vattenfallet och känner vinddraget i mitt hår så tänker jag inte längre på revansch. Jag tänker på alla de fantastiska upplevelser jag har varit med om i det här landet och alla underbara människor jag träffat. Jag har fått den upplevelsen som lilla jag drömde om, om inte ännu bättre. Jag är inte längre i Singapore för revansch. Jag är här för min skull – inte på grund av det som hände!
Cirkus Winqvist On Tour 