”Varför springer han?” frågar jag familjen när en kostymklädd herre springer förbi oss på gatan. När jag tittar närmare på folkmassan ser jag att det är många som springer – främst män i kostym och kvinnor i strama dräkter med högklackade skor men också en och annan barnfamilj. Plötsligt förstår jag. De har bråttom. Bråttom till jobb, till förskola, till tunnelbanan eller till tåget. Det slår mig att vi inte har sett en enda stressad person på månader i Syd- och Centralamerika. Inte en enda. Det är tänkvärt.
Kanske beror det på att vi har varit sjuka eller att vi har varit i Los Angeles förut eller att Sverige är ett av de mest amerikaniserade länderna i världen men vi har upplevt vår vistelse i L.A. som tämligen intetsägande. Det är svårt att njuta av ekorrarnas lek i parken när det ligger en hemlös man utslagen bredvid. Det är svårt att njuta av den stora amerikanska hamburgaren när det står en påverkad kvinna utanför fönstret och skriker åt oss. Det är svårt att njuta av vistelsen på ett klassiskt motell när rumsgrannen håller på att slå ihjäl en prostituerad kvinna. Det är svårt att njuta av turistattraktionerna när varje förflyttning innebär timmar och åter timmar i bilköer. Det är helt enkelt svårt att njuta. Förlåt, men det blir ingen topplacering för Los Angeles trots det som vi faktiskt har njutit av – den svala klara vårluften, dagen på Universal Studios, parkpromenaden i Palisades, utsikten över L.A. och Hollywoodskylten från Griffith Observatory, stjärnspotting på Hollywood Walk of Fame och Santa Monica Pier.
Vi besökte även Venice Beach och körde längs hela Sunset Boulevard och i överklassområdena i Beverly Hills.
USA har stora problem med missbruk, hemlöshet och klasskillnader kan vi konstatera. Vi tackar USA för den här gången men i jämförelse med övriga resmål ter sig USA rätt platt. Tyvärr.
Therése, Stefan och Vilmer ger L.A 7,5 poäng var medan Tuva ger 8 vilket ger L.A. 30,5 poäng av 40 möjliga.
Eftersom vårt flyg flyttades en dag så blev vår korta stoppover på Dominikanska republiken plötsligt till en heldag istället för bara en natt. Vi valde ett billigt vandrarhem nära flygplatsen och gissa om vi blev förvånade när det låg 40 meter från denna strand! Underbart avslut på vår vistelse i Karibien!
Imorgon åker vi vidare från Martinique. Tror vi. Enligt resebyrån, som vi har bokat vår biljett genom, går vårt flyg den 11 mars. Enligt flygbolaget så går flyget imorgon. Vi har krånglat med detta i flera veckor utan att få något definitivt svar på vad som gäller. Resebyrån vill så klart inte utfärda några nya biljetter eftersom de hävdar att deras datum stämmer men flygbolaget har fixat nya biljetter åt oss och på dem står det den 10:e mars. Mycket förvirrande! OM flyget går i morgon så innebär det att vi förlorar en dag här på Martinique. Hade vi som de flesta andra turister här bara haft tio dagars semester så skulle en dag mindre slå hårt men vi känner oss inte stressade över det. Vi har haft underbara veckor i Karibien så en dag mer eller mindre gör inte så stor skillnad. Det samma gäller vädret. Det har regnat varje dag här och mest varit mulet hela tiden. Vi hör övriga turister klaga över att deras semestervecka blir förstörd men vi känner oss inte besvikna. Vi har fått mer solljus än de allra flesta svenskar denna vinter.
På Martinique har vi mest försökt att ta det lugnt. Vi har bott i samma lägenhet hela vistelsen. Den andra natten vaknade vi av att en vattenledning hade brustit i lägenheten ovanför (där hyresvärdarna bor) och att det rann in vatten genom vårt tak och längs väggarna! Vi fick torka vatten hela natten men det var värre för hyresvärdarna som hade en decimeter vatten på golvet i sin lägenhet när vi väckte dem.
Altanen på vår lägenhet!”Vår” badplats under veckan – Plage du Bout.
Vi hade bara hyrbil de två första dagarna här. Den första dagen bilade vi runt till olika stränder. Mest tyckte vi om Les Anses-d’Arlet där det fanns en ”Underwater trail” det vill säga en vandringsled i vattnet där man kunde snorkla längs en led istället för att vandra. Vi såg stenfiskar, ålar och en drakfisk. Häftigt!
Les Anses-d’Arlet.
Den andra dagen åkte vi in till huvudstaden Fort de France för att lämna tillbaka bilen. Vi hade tänkt ta en färja tillbaka till vår ort, L’Anse Matin, men det var strejk och det slutade med att vi fick åka buss (tre olika) tillbaka och det tog fyra timmar!
Martinique är en fransk ö och här är segregationen väldigt tydlig. I byn där vi bor finns det nästan uteslutande fransmän och alla butiker ägs av fransmän. Den ursprungliga befolkningen bor mestadels i ruffare områden. På Martinique är också missnöjet med den franska närvaron tydlig och det är sprejat slagord som uppmuntrar motstånd på väggar och murar. Vi har under resan läst boken Homegoing av Yaa Gyasi som handlar av arvet av slavhandeln och koloniseringen. Läs den om ni har möjlighet!
Den viktigaste händelsen på Martinique är dock att vår älskade Tuva fyllt 18 år! Vi firade med långfrukost, bad i poolen, tårta, läsning under palmerna vid stranden och middag med drinkar på kvällen. En mycket lyckad dag!
Så vad blir vårt omdöme av Martinique?
Vilmer och Tuva ger Martinique 8 poäng var medan Stefan och Therése ger 7,5 poäng. Detta ger Martinique totalt 31 poäng av 40 möjliga.
Therése försökte en gång dreja i lera. Det blev en vind bucklig tekopp. Stefan kan inte ens rita en streckgubbe. Att vi tillsammans har lyckats skapa något så vackert som du, Tuva, är ett under! Vi är så stolta över den fina person du är. Älskar dig omlott – ”flera varv runtom liksom”.
Stort grattis på 18-årsdagen!
All kärlek från dina föredetta vårdnadshavare (aka mamma och pappa)
Saint Lucia – visst låter det magiskt?!! Innan vi kom dit hade vi en inre bild av den perfekta paradisön. Kritvita stränder, vajande palmer och turkosblått vatten. Vi hade först inte planerat in ett stopp på Saint Lucia men när vi ”ändå var i krokarna” så kastade vi in tolv dagar där. Vid det här laget har vi börjat lära oss att världen är betydligt mer nyanserad än vad reseguider anger. Det finns vackra stränder på Saint Lucia men man får faktiskt anstränga sig för att hitta dem. På stranden som är klassad som den vackraste på Saint Lucia ligger en enormt lyxresort och faktum är att sanden på stranden är importerad och det känns ju rätt galet.
Saint Lucia är en mycket segregerad ö. Det finns enorma lyxvillor som ägs av kanadensare, amerikaner eller fransmän. I hamnarna ligger lyxkryssningsfartygen och segelbåtar större än höghus. Däremellan finns lokalbefolkningen i sina vinda, skeva trä och plåthus. Fattigdomen är väldigt påtaglig. Det finns tiggare i vartenda litet samhälle som vi har besökt och överallt bemöts vi som vandrande plånböcker. Om vi köper något för åtta dollar och betalar med en tia så får vi inte någon växel tillbaka utan en spydig kommentar om att det kan ni gott betala. Vi kan absolut skänka pengar i dricks men det är den otrevliga attityden som stör oss.
På Saint Lucia har vi blivit erbjudna att köpa sex av unga tjejer och det känns väldigt sorgligt. Även marijuana säljs öppet överallt och förvånansvärt många turister röker detta på offentliga platser.
Vi vill inte gynna de stora resorterna eller lyxhotellen så på Saint Lucia har vi bott inneboende hos tre olika familjer. Vi har bott i egna lägenheter i familjernas hus. Detta är ett bra sätt att se till att våra pengar kommer lokalbefolkningen till gagn och så är det ett väldigt bra sätt att lära känna nya människor och kulturer.
Altanen på vårt första boende. Fantastisk utsikt men vägen upp till boendet var den brantaste vi någonsin kört på!
Vi började vår vistelse på norra delen av Saint Lucia med vandring i bergen i Pigeon Island National Park och strandhäng.
Därefter bilade vi till södra delen av ön för att bada i varma källor och lerbad, besöka världens enda ”drive-in” vulkan och ett vackert vattenfall. I södra delen finns även symbolen för själva ön – Pitonerna – de två spetsiga bergen som syns på Saint Lucias flagga. Mitt mellan bergen i en vik ligger Suger Beach. Det är egentligen en lyxresort men eftersom stränderna på Saint Lucia är offentliga så måste de tillåta utomstående på stranden. Vi var fräcka nog att ta oss dit även om de har gjort det besvärligt för utomstående genom att lägga parkeringen uppe i bergen och sedan får man vandra ner till stranden. På vägen upp fick vi dock lift som tur var.
Slutligen bodde vi precis utanför huvudstaden. Där besökte vi bland annat Marigot Bay som är med i filmer som Dolittle och Pirates of the Caribbean.
Som ni nog märker så är vi inte alls ”blown away” av Saint Lucia men visst har vi haft det bra. Naturen är vacker, människorna är trevliga (i alla fall de som inte jobbar med turister) och det finns vackra stränder men man måste, som sagt, leta efter dem eller bo på en dyr resort för att ha tillgång till de finaste platserna.
Vi ger Saint Lucia följande omdöme:
Vilmer, Therése och Tuva ger åtta poäng var medan Stefan ger 7,5 poäng (det är han som har kört på alla löjligt branta och dåliga vägar). Totalt ger det Saint Lucia 31,5 poäng av 40 möjliga.
När vi fyllde i inreseformuläret till Saint Lucia så var det en fråga som vi fastnade på. ”Vilka länder har du besökt de senaste sex veckorna?”. Efter fem månaders resa har vi tappat vår tidsuppfattning så vi var tvungna att titta efter i våra dagboksanteckningar. Svaret blev: Costa Rica, Nicaragua, Dominikanska republiken, Guadeloupe (Frankrike) och Dominica. Helt galet!
Costa Rica Nicaragua Dominikanska republiken Guadeloupe Dominica
Helt ärligt så tyckte vi inte alls om Dominica de första dagarna vi var där. Det regnade konstant, det krånglade med boendet och det är ett totalt kaos över allt. Att vi kom mitt i karnevaltider bidrog nog mycket till den känslan. Gatorna vimlade med höga och fulla människor dygnet runt. Det finns liksom inga lagar och regler. När vi hyrde bil och frågade vilken hastighet som är grundhastighet på ön så svarade uthyraren ”Whatever you are comfortable with” och just det citatet beskriver Dominica väldigt väl. Gör som du känner. Det är inte så noga. De första dagarna svor vi över att vi korkat nog bokat in två av våra totalt sju veckor i Karibien på en ö som inte alls påminner om Karibien utan mer är ett laglöst bortglömt land vid världens utkant.
Vad är det då som gör Dominica så speciellt? Dominica kallas för naturön och till skillnad från de andra karibiska öarna så finns det nästan inga stränder på ön. Det gör att de flesta turister väljer andra öar att turista på. Dominica är extremt kuperat och har nio aktiva vulkaner och väldigt mycket orörd djungel. Totalt finns det 365 floder på ön. Vägarna är branta oh slingriga och underhållet är riktigt dåligt. Överallt sitter skyltar med ”Road failure ahead” eller ”Road edge failure” vilket inte är roligt när man befinner sig på smala vägar högt upp i bergen.
Dominica är till ytan lika stort som Stockholm stad och totalt bor det lite drygt 72 000 människor på ön. Ön fick sitt namn Dominica (betyder söndag på latin) av Columbus som landsteg på ön på en söndag.
Det dominikanska folket är ett mycket stolt och envist folk och det har säkert gått i arv i många generationer. Koloniseringen lyckades nämligen aldrig riktigt på Dominica och det är den enda karibiska ö där det fortfarande finns ursprungsbefolkning från tiden innan koloniseringen. Spanjorerna gav upp då de inte tyckte att landet var värt att kämpa för då det saknas tillgångar av värde. Befolkningen gav också för hårt motstånd och kunde gömma sig i bergen i djungeln. De inre delarna av ön koloniserades aldrig utan endast kusterna. Fransmännen gjorde sedan ett försök men de gav också upp. De flesta städer, liksom huvudstaden Roseau, har dock franska namn efter denna period. Slutligen kom britterna som tänkte använda ön som källa för att få virke till att reparera sina skepp men mängden våtmarker på ön gjorde virket dåligt och britterna dog i myggburna sjukdomar. Britternas närvaro på ön idag märks genom att det fortfarande är vänstertrafik och att det officiella språket är engelska. Det talas även fransk kreol på ön.
Nu har Dominica varit självständigt i 45 år och kämpar hårt med att försöka få landet att hålla näsan över vattenytan. Regeringen vill att landet ska vara självförsörjande och har därför infört en väldigt hög importtull. Problemet är att landet omöjligt kan vara självförsörjande – det finns inte tillräckligt med odlingsjord eller betesmark – och det mesta måste ändå importeras vilket gör att mat i affärerna är hutlöst dyr (även med svenska mått mätt). En Snickers kostar mellan 45 och 60 kronor. 1,5 liter vatten kostar ungefär 24 kronor. Utbudet i de så kallade affärerna är mycket begränsat. Ofta finns det endast en förpackning av varje produkt – en mjölkförpackning, en müsliförpackning osv – i butiken. Detta gör att befolkningen svälter och drivs till att bedriva svarthandel. Tyvärr är Dominica idag en av de främsta mellanhänderna i drogtrafiken mellan Sydamerika och USA.
Regeringen har också beslutat att man ska försöka öka turismen och så gott som dagligen kommer enorma kryssningsfartyg till Roseau. Turisterna körs sedan i minibussar på de urdåliga vägarna till öns olika sevärdheter. För sevärdheter finns det verkligen gott om på Dominica – i alla fall om man gillar natur! Vi tog reda på kryssningsfartygens ankomstdagar och undvek utflykter dessa dagar vilket var smart. Det finns så vackra vattenfall, klara naturliga pooler, varma källor, utkiksplatser och vandringsleder i molnskog eller i jakt på öns sällsynta papegojor. Inget är turistanpassat. Är det en stenig stig så är den stenig. Ingen har bekymrat sig om att göra den mer tillgänglig och vi älskar det! Det finns inga jobbiga försäljare och inga plastiga souvenirer. De få souvenirer som finns är handgjorda på ön.
Dominica växte i våra ögon för varje dag som gick och i slutändan så älskade vi faktiskt landet! Alla människor är extremt vänliga och eftersom de inte ser turisterna som inkomstkällor så är de genuint trevliga och lättsamma. Bäst av allt? Vi hittade till slut en strand! Och vilken strand!!! Orörd, undangömd från omvärlden med vit sand, klart turkost vatten och vajande palmer!
Vårt omdöme:
Vilmer ger Dominica 9 poäng, Stefan ger 8,5 och Therése och Tuva ger 8 poäng var vilket ger landet 33,5 poäng av 40 möjliga.
Nu har vi rest i 150 dagar! 150 dagar är exakt så länge vår förra långresa varade. Vi besökte då 13 länder – Tanzania, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Sri Lanka, Malaysia (Borneo), Brunei, Singapore, Indonesien, Australien, USA (Hawaii), Mexiko, Belize, Guatemala och USA igen (Florida). Minns känslan av att landa på ett kyligt Arlanda efter fem omvälvande månader! Här kommer ett axplock bilder från den resan!
Vi står inklämda i den långa kön till färjan som ska ta oss till Dominica. Det är över två timmar kvar till färjan ska avgå men det är redan tjockt med folk. En äldre dam kommer fram och förklarar vänligt att vi står i fel kö. ”Ni behöver få en stämpel i den kön innan ni kan ställa er här”, säger hon. Förvirrade ställer vi oss i den andra kön. Människorna i kön är inte alls så chill som man kan tänka sig här i Karibien. Folk skriker på varandra och svär. Alla försöker tränga sig i kön samtidigt som de blir arga på andra som tränger sig före. En grupp kvinnor säger till oss att vi måste bli som dem – vakta våra platser med armbågarna. Det är ett sådant kaos att vi bara kan skratta åt det. Med jämna mellanrum kommer den gamla damen och tittar till oss och säger till oss att vara tålmodiga.
Färjan avgår en dryg timme för sent. Efter sju minuters färd delar besättningen ut kräkspåsar till alla. Efter tio minuter börjar passagerarna kräkas. Efter tjugo minuter delar besättningen ut papper att torka spyor med. Vågorna är galet höga. Tuva tar alltid en sjösjuketablett innan hon åker båt men den här gången känner vi andra att vi också måste droga oss lite för att härda ut den 2,5 h långa resan. Solen har gått ner och havet är svart omkring oss. Förutom ljudet av folk som kräks så är det knäpptyst på färjan. Ingen som pratar eller skriker. Så snart vi närmar oss Dominica vaknar dock alla till liv igen och det börjar skrikas, sväras och knuffas.
De höga vågorna gör att färjan inte kan lägga till i hamnen utan blir omdirigerad till en lastkaj vilket ställer till det eftersom vi bokat en hyrbil i hamnen. När vi väl lagt till vid lastkajen så ser vi att kajen är full av folk med flaggor och skyltar och reportrar med kameror. Även Dominicas premiärminister är på plats. Det visar sig att vi har en dominicansk cricketstjärna ombord (Stephan Pascal, 19 år) som precis återvänt från en turnering i Sydafrika. Han ska kliva av först och välkomnas innan vi andra får kliva av. Det tar ytterligare en halvtimme. Eftersom vi är på fel plats så har migrationskontrollen byggts upp utomhus mellan containers på lastkajen. Det är ett fullständigt kaos! Vilket temperament man tycks ha här. Alla är dock supertrevliga mot oss och det är ju bra.
Som tur är har vår biluthyrningssnubbe fått informationen om att färjan omdirigerats och han möter oss längs vägen. Mindre tur är att han gett vår bil till någon annan och att vi nu får en betydligt risigare bil. Vi tror att det kanske är hans privata för det sitter en välspelad reggaeskiva i CD-spelaren.
Vägen till vårt boende är smal och de höga vågorna slår in över vägen. Det är ovant att köra på vänster sida men till slut kommer vi fram till vårt vandrarhem. Vi har ringt och kontrollerat att allt ska vara ok i förväg men väl på plats har föreståndaren inte fått någon information om att vi ska komma. Det finns med andra ord inget rum iordninggjort. Mannen på plats talar bara kreolsk franska så kommunikationen fungerar inget vidare. Till slut visas vi till en skitig lägenhet som troligtvis inte brukar hyras ut. Köket är fruktansvärt skitigt och kokplattor och dylikt har avklippta ledningar. Klockan börjar bli riktigt mycket så vi ställer in våra saker i lägenheten och ger oss ut i natten för att försöka hitta någon mat. Alla affärer är så klart stängda men vi hittar en lokal bar som säljer grillad BBQ kyckling. Vi tar med oss maten till lägenheten och sitter i sängen och äter för det är endast där det finns air condition. Sedan somnar vi som stockar och vaknar inte förrän klockan 9.30 av att någon bankar på vår dörr (vi skyller vår oplanerade sovmorgon på sjösjuketabletterna som man blir supertrött av). Det är dags att byta lägenhet. Vi får en minimal lägenhet men nu är den åtminstone städad. Enda kruxet är att AC:n inte fungerar men vi är för trötta för att orka tjafsa. Det får duga.
Den lokala baren. Synd att musiken inte hörs på bild!
Vi tar bilen in till huvudstaden Roseau för att ta ut lokal valuta. Vägen är ofta så smal att endast en bil i taget ryms. Det innebär att det bildas långa köer och att man måste backa för att släppa förbi mötande bilar och krångla. Till vår stora lättnad lyckas vi hitta en rymlig parkeringslucka mitt i virrvarret av bilar. Sen inser vi att vi har parkerat på en plats för bussar… En vänlig man, som sitter på en buss, dirigerar oss genom bussfönstret till en ny parkeringslucka. Tuva och Stefan går i väg för att ta ut pengar. Tuva får ”komplimanger” som ”sweet potato” ropat efter sig. Vilmer och jag står kvar och vaktar bilen. Vi blir erbjudna att köpa hembränt av några ”sköna snubbar” och får information om att marijuana är bättre än cigaretter för cigaretter luktar illa. Välkommen till Karibien liksom. Lite av en kulturchock. Hoppas att kommande fjorton dagar inte blir som våra första fjorton timmar på Dominica!
Cirkus Winqvist On Tour 