Guadeloupe, Guadeloupe, Guadeloupe! Vilket ställe! Efter vårt möte med Dominikanska republiken så var våra förväntningar inte så höga. Våra farhågor om svåråtkomliga stränder på grund av enorma hotellkomplex visade sig vara helt obefogade. Det kryllar av stränder på Guadeloupe! Det går att svänga av och parkera längs vägen i princip överallt och komma till helt fantastiska stränder. Stränder utan försäljare. Stränder utan hotell, restauranger och caféer. Stränder utan solstolar. Det går till och med att hitta stränder utan andra personer på!
På Guadeloupe är stämningen mycket mer avslappnad än i Punta Cana. Här ligger solbadarna på handdukar direkt på sanden. De allra flesta turister är ifrån Frankrike och det är inte så konstigt med tanke på att ön är ett franskt territorium. Det finns även många fransmän som valt att bosätta sig här. Det är framför allt pensionärer men även en del barnfamiljer. Valutan är Euro och det går att surfa som i Europa (om mobilerna faktiskt uppfattar att man är i Frankrike. Våra mobiler envisades med att tro att vi var på Jamaica). I mataffärerna kan man hitta alla tänkbara franska delikatesser. Mest glada är vi över att ha hittat köttbullar och lakrits!
Vi har valt att bo på landsbygden – tio-femton minuter med bil från kusten. Vi har hyrt lägenheter av lokala familjer och bott på en egen våning i familjernas bostadshus. Husen har legat i vanliga villaområden utan höga murar och utan säkerhetsvakter.
Guadeloupe består av två huvudöar som åtskiljs av en smal vattenremsa. Vattenremsan är så smal att den ofta inte uppfattas på kartor och därför tror många att Guadeloupe är en ö i stället för två. Den östra ön – Grand Terre – bilade vi runt och fascinerades av de dramatiska klipporna och det turkosblåa vattnet. Vi njöt även av stränderna på den södra sidan av ön.
Den västra ön – Basse Terre – är mer kuperad och det finns en aktiv vulkan, vattenfall och djungel. Vägarna är smala och branta och vi nöjde oss med att utforska den norra delen av ön och att korsa den på mitten genom den stora nationalparken. Vi prioriterade att titta på karnevalen och att hänga på de guldgula stränderna i norr. Att se en karneval på plats var riktigt häftigt. Det var extremt högljutt, extremt färgglatt och extremt varmt! Vilket drag! Det var mycket kopplingar till slavkulturen och ursprunget från Afrika. Tänkvärt och lärorikt! Ett exempel är att det till exempel är ett återkommande inslag med män som tävlar om att göra kraftigast ljud med pisksnärtar. Det är rent öronbedövande!
Vårt omdöme om Guadeloupe är väldigt samstämmigt. Samtliga i familjen ger 8,5 poäng vilket ger Guadeloupe 34 poäng av 40 möjliga!
Vad var det då som var så bra? Det var lättrest, lättillgängligt, supertrevliga människor (ALLA hälsar ”bonjour” när man möts oavsett om det är på en parkeringsplats, på en restaurang eller på stranden) men framför allt så är det väldigt vackert!
Redan innan vi landade på Dominikanska republiken hade vi bestämt oss för att ta en semester i semestern och unna oss tio dagar med bara sol, bad och avkoppling. Det visade sig att vi gått in i denna mentalitet något för tidigt då vi på flyget inser att man ska ha fyllt i ett onlinedokument innan inresa i landet! Det hade vi helt glömt bort! Det var väldigt nervöst att behöva erkänna att vi saknade rätt dokument i migrationstullen. Som tur var gick det att lösa på plats även om det var tydligt att det inte var uppskattat!
Tyvärr så erbjöd inte Dominikanska republiken den återhämtning som vi hade hoppats på. Vi bodde i orten Punta Cana. Punta Cana är namnet på hela provinsen men själva centralorten Punta Cana är en ful, skitig, fattig, stökig röra av byggarbetsplatser, nedlagda hotell och restauranger och plåtskjulshus och så långa höga murar till alla resorter och hotell så klart.
Vi insåg snabbt att det inte kommer så många fristående resenärer till Punta Cana. De allra flesta är charterturister som bor på välorganiserade vackra resorter vid havet eller så är det pensionärer (främst från USA eller Kanada) som äger lägenheter i inhägnade lägenhetskomplex. Nackdelen med att komma som fristående resenär är att det är svårt att få tillgång till stranden och det är ju faktiskt stranden man vill åt på en ö som Dominikanska republiken.
På Dominikanska republiken är stranden alltid offentlig – åtminstone i teorin. I praktiken så upptar de enorma hotellkomplexen och resorterna hela stränderna. De ligger rad på rad och det finns inga vägar ner till vattnet. Det är så gott som omöjligt att hitta öppningar och när man väl hittar ner till stranden så blir man bortschasad eftersom hotellen och resorterna inte vill ha folk som ligger på badhanddukar i sanden vid sina fina anläggningar. Det går så klart att betala för att få hyra solstolar på en del ställen men till rena fantasipriser. Vi betalar inte 1500 kronor per dag för att få tillgång till en strand!
Det finns dock positiva undantag! Några vänner som nyligen bott på en resort i Punta Cana tipsade oss om sin strand. Vi är så himla tacksamma för att vi åkte dit för då fick vi se att det faktiskt finns resortområden som inte förstört stranden och där lokalbefolkningen badar, grillar och dricker öl sida vid sida med turisterna. Vi gillade verkligen stämningen där!
Dominikanska republiken är ett fattigt land och varje dag kommer det en ström av nya turister som kan mjölkas på pengar. Man får helt enkelt räkna med att bli lurad. Vi har inget emot att ge den lokale killen som erbjuder sig att vakta vår bil en slant eller att ge vakten som låter oss låna hans toalett en summa som tack men vi tycker inte om att restaurangerna slår in en större summa än det riktiga beloppet i hopp om att vi inte kommer upptäcka deras tilltag, att hyresvärden blåser oss på både boende och pengar osv.
Trots allt ovanstående så gillade vi faktiskt Dominikanska republiken. Vi gillade till exempel vårt första boende. Vi hyrde en lägenhet i ett lägenhetskomplex där pepparkaksbruna pensionärer låg och jäste i solen vid poolen med en varsin öl i handen. Alla kände alla och det var en mycket mysig atmosfär.
Vi gillade också det härliga vädret och de svalkande baden i det turkosblåa havet men framför allt var det tillgången till vår hyrbil som ”räddade” vår upplevelse av Dominikanska republiken. Med bil kom vi till helt fantastiska stränder som ännu inte var exploaterade och med bil kunde vi komma ut på den lugna vackra landsbygden och upp i de gröna bergen!
Så vad får då Dominikanska republiken för omdöme?
Stefan och Therése ger Dominikanska republiken sju poäng, Tuva ger 7,5 poäng och Vilmer ger åtta vilket totalt blir 29,5 poäng av 40 möjliga.
Taxin korsar fram mellan hålen i asfalten. Ibland kör vi på höger sida och ibland på vänster. Vägen kantas av en oändlig allé med skuggande träd som ger de oxdragna kärrorna skydd mot solen när de är på väg in till stan med sina laster av grönsaker och frukter. Då och då får vi stanna för att gauchos (ridande cowboys) driver sin boskap på vägen. Genom de nervevade fönsterrutorna känner vi den varma vinden som tagit fart över Nicaraguasjöns vågiga yta. Ute i sjön sticker ön Ometepes två ståtliga vulkaner upp.
Nicaragua fanns inte med i vår ursprungliga resplan men vad vi är glada över att vi gjorde denna avstickare! Det känns dock som om någon har dukat fram en dessertbuffé framför oss och vi har bara möjlighet att smaka på en liten godsak. Det finns så mycket mer som vi skulle vilja ta del av. Vi hade bara en vecka i Nicaragua och den tiden gav verkligen mersmak!
Vi tog oss in i Nicaragua genom att gå över gränsen vid Peñas Blancas. Det var en väldigt smidig process och väl inne i Nicaragua tog vi en taxi till kuststaden San Juan del Sur. San Juan del Sur är inte en direkt vacker stad och stranden är inte heller något speciellt men den duger fint för några dagars återhämtning. Mest är orten känd för sina helgfester (Sunday Funday) för unga resenärer.
Ingen trängsel på stranden.På kvällen byggdes det upp en boxningsring på stranden där frivilliga fick mötas i matcher.
Rastlösa som vi är så valde vi att redan efter två nätter åka vidare till vulkanön Ometepe i Nicaraguasjön. Nicaraguasjön är Centralamerikas största sjö med en yta som motsvarar Vänern och Vättern tillsammans. Förutom sin stora yta är sjön känd för att vara den enda plats i världen där det finns sötvattenshajar och det är inga små mesiga hajar utan stora tjurhajar!
Vi bodde vid foten av den aktiva vulkanen Concepción (1610 meter hög) utanför byn Moyogalpa som har knappt 3000 invånare. Det var en sömnig men vänlig by. Därifrån gjorde vi utflykter och tittade på djurlivet, vandrade, badade vid olika stränder och bara njöt av den avslappnade miljön.
Den minsta taxi vi klämt in oss i!Vrålapor såg vi på flera olika platser!Solnedgången ses bäst vid Punta Jesus Maria.Men man får räkna med att inte vara själv på stranden…Lite poolhäng hann vi också med vilket var välbehövligt då vårt boende saknade air-condition.
Igår var det dock dags att åka tillbaka till Costa Rica. Den här gången tänkte vi kosta på oss att göra resan till San José så smidig som möjlig. Vi bokade därför transport som skulle ta oss hela vägen över gränsen och till San José i Costa Rica. Vi kom dock snabbt ihåg varför vi föredrar att ta oss på egen hand över gränser. Den första bussen var försenad i timmar, sen blev vi avlämnade på en busstation och fick vänta ytterligare innan vi äntligen fick sätta oss på bussen som skulle ta oss över gränsen men glädjen var kortvarig. Vid båda migrationskontrollerna skulle alla på bussen av, hämta ut sitt bagage, sedan gå igenom passkontrollerna, lasta på bagaget på bussen igen och kliva på bussen. Bara att ta sig på och av bussen tog en evighet och sedan var det KÖN. Kön till passkontrollen i Costa Rica var längre än vad vi kunde se. Vi stod i 33 graders värme, i gassande sol i fyra timmar innan vi kunde sätta oss på bussen och påbörja den långa resan mot San José.
Kön!!!Första ”maten” för dagen och solen har redan gått ner.Det hann bli sen kväll innan vi var framme på vårt hotell i San José. Från dörr till dör tog resan 12,5h!
Trots detta så lämnade vi Nicaragua med en bra känsla i magen. Nicaragua kändes väldigt genuint och välkomnande. Så vad får då Nicaragua för omdöme?
Stefan, Tuva och Therése ger Nicaragua 8,5 poäng var och Vilmer ger 8 poäng. Totalt får alltså Nicaragua 33,5 poäng av 40 möjliga.
Idag korsade vi gränsen in till Nicaragua men vi är inte helt klara med Costa Rica än eftersom vårt flyg till Dominikanska republiken går ifrån Costa Ricas huvudstad San José om en vecka. Vi tänkte dock ge oss på att skriva en sammanfattning av Costa Rica redan nu.
Vårt omdöme av Costa Rica blir sammanlagt 32,5 av 40 möjliga poäng. Vilmer, Tuva och Therése ger 8 poäng var medan Stefan ger 8,5 poäng.
Vi tycker själva att det kanske är oförskämt lågt men det är flera faktorer som har spelat in i denna poängsättning.
Vi är trötta. Vi har om en vecka varit på resande fot i fyra månader och vi har känt att vi inte har haft den energi som vi skulle ha behövt för att kunna njuta av landet fullt ut. Många resenärer kommer till Costa Rica och stannar i två-tre veckor och har då ett fullt program inplanerat med två-tre aktiviteter om dagen. Det är ziplining, repellering, ridning, forsränning, surfing, bergsklättring, hängbroar, bad i vattenfall och varma källor, nattvandringar, nationalparker och stränder. Utbudet är oändligt. Vår ”att göra lista” var lång när vi kom hit men vi märkte snabbt att vi inte orkade hålla samma tempo som övriga resenärer som planerat sin resa hemifrån. En annan anledning till att vi har känt oss trötta är att vi har prioriterat naturupplevelser och när man ska spana efter djur så gäller det att vara uppe med tuppen. Vi har ofta påbörjat våra dagar vid 4-5-tiden på morgonen. Om man sedan lägger till tre nattvandringar så inser man snabbt att det inte har funnits utrymme för tillräckligt mycket sömn. Många fantastiska djur har vi dock sett!
Det är dyrt. Costa Rica är ett dyrt resmål och det är till viss del därför som vi lockades att lägga en del av den planerade tiden i Nicaragua i stället. Det är inte bara aktiviteterna som är dyra utan även maten är förvånansvärt dyr. Exempelvis kostade våra två dagar i Corcovado drygt 10.000 kronor och i snitt har vi lagt drygt 1000 kronor på mat varje dag trots att vi lagat en hel del måltider på våra vandrarhem.
Om Costa Rica varit vårt första land på resan så är vi övertygade om att det skulle ha fått ett högre betyg men nu är det vårt sjunde land och vi har redan så många fantastiska naturupplevelser i bagaget. Vi är därför kanske lite avtrubbade i våra omdömen. Egentligen har vi sett så många coola djur och naturen är otroligt vacker.
Det är svårt att ta sig runt om man inte har hyrbil. Vi har valt att åka med lokaltrafiken och det tar enormt mycket tid och är rätt bökigt. De allra flesta turister väljer att hyra bil och ärligt talat så är vi rätt imponerade av de som väljer att köra här. Vägarna i bergen är enormt branta och krokiga och i dåligt skick. Om vi skulle ha gjort om vår resa så skulle vi ha valt att åka över gränsen från Panama direkt från Bocas del Tora i stället för att ta oss hela vägen till nationalparken Corcovado. Sen skulle vi ha tagit den karibiska kusten upp med nationalparken Cahuita i stället för Corcovado. Corcovado var otroligt häftig men att ta sig dit och därifrån tog för mycket tid i anspråk. Cahuita är dessutom gratis att gå in i och har enligt andra resenärer lika häftigt djurliv. Intill Cahuita finns även vackra stränder.
Ett stort plus för Costa Rica är den otroligt charmiga befolkningen. Alla är oerhört hjälpsamma och vänliga.
Sist men inte minst kommer lite fakta om landet:
Costa Rica har ingen militär sedan 1949 och sticker på detta vis ut från sina grannländer.
Landet är otroligt stolta över sin natur och nedskräpningen är liten. 99% av landets elektricitet kommer från förnybara källor.
Valutan colón har fått sitt namn efter Christopher Columbus som på spanska heter Cristóbal Colón.
Mottot är Pura Vida (typ Det rena livet) och betyder att man ska ta dagen som den kommer och leva livet. Filosofin verkar funka för medellivslängden är 80 år. På västkusten finns en så kallad Blue Zone där invånarna lever aktiva liv efter 100 års åldern.
25% av landets yta är skyddade naturområden. Totalt finns det 100 nationalparker.
Landets nationalsång spelas på radion varje morgon klockan 7.
5% av världens biologiska mångfald finns i Costa Rica. Enligt en del källor finns det 500 000 olika djurarter i Costa Rica.
Costa Rica är ett av få länder i världen där du kan se soluppgången över havet i öst och solnedgången över havet i väst på en och samma dag.
Att ta sig vidare från Osa-halvön var ett äventyr i sig. Klockan 05 på morgonen avgick lokalbussen norrut. Den var fullsmockad med folk men trots det fortsatte chauffören att stanna var femte minut för att ta upp fler passagerare.
Efter fem svettiga timmar hoppade vi av i kuststaden Quepos. En ful stad med mycket droger och kriminalitet men även en lyxhamn för turism. Vi försökte ta en promenad i hamnen men blev bortmotade eftersom vi tydligen inte passade in i konceptet.
Efter fyra timmars väntan i denna tämligen ogästvänliga håla åkte vi vidare med minibuss i ytterligare fem timmar. Vi gjorde ett kort stopp vid en bro för att titta på de enorma krokodilerna som lever i floden nedanför. Trots att det blev en resdag på 14 timmar så var det ändå en fin resa. Först genom dimmiga berg och i slutet på dagen på slingriga bergsvägar medan solen gick ner över havet i horisonten.
I La Fortuna levde vi riktigt hostelliv och umgicks mycket med de andra resenärerna på boendet. Vi träffade även en trevlig svensk familj som vi åt middag med en kväll. Alltid inspirerande att träffa nya människor! I övrigt blev det ännu mera regnskogsvandringar. Vi besökte bland annat Mistico Hanging Bridges och bodde en natt på en lyxresort för att kunna njuta av de naturliga varma källorna som finns i området. Vulkanen Arenal, som hade utbrott så sent som 2010, är centrum för området och marken har många naturliga varma pooler.
Från La Fortuna tog vi buss till Arenal Lake, korsade sjön med båt och fortsatte med buss på andra sidan tills vi kom till Monteverde där vi är nu.
Här har vi vandrat, vandrat och vandrat i den så kallade molnskogen. Vi har sett den berömda quetzalen, tukaner och tarantellor Nu börjar vi dock känna oss rätt klara med regnskog och imorgon viker vi av från vår ursprungliga plan. Om allt går som planerat tar vi oss över gränsen till Nicaragua imorgon!
Det var inte riktigt meningen att bli kvar på Osa halvön i sex nätter men nu råkade det bli så. Vår bokning av inträde till Corcovado National Park (de släpper bara in 100 personer per ingång och dag) hade råkat dubbelbokats så plötsligt kunde vi inte komma in på tänkt datum. Vår arrangör hittade då snabbt på en alternativ tur som vi tyvärr inte var helt nöjda med. Djurlivet och naturen vi såg var så klart fantastiskt men det var själva organiseringen av turen som haltade. Till exempel så startade turen klockan 06 på morgonen och vi fick inte mat förrän klockan 14 vilket är alldeles för sent när man har vandrat i 37 graders värme genom regnskog i åtta timmar. Man får inte föra in mat i parken så under dessa åtta timmar åt vi ingenting. Det resulterade tyvärr i att jag, Therése, kräktes av utmattning/värmeslag i tre timmar. Inte så charmigt. Som kompensation har vi fått en gratis nattvandring så då valde vi att stanna ytterligare en natt på halvön.
Vi har bott i Puerto Jimenez som är en liten håla som fungerar som inkörsport till de södra delarna av nationalparken. De allra flesta väljer dock att utgå från orten Drake och ta sig in i parken norrifrån. Under dagarna som vi har väntat på att få ta oss in i parken har vi vandrat omkring i området och sett mängder av coola djur på egen hand, vi har badat i det 30 gradiga vattnet tillsammans med lokalborna och roat oss med en omgång förkylning.
Nyår firas så klart med en rejäl högtalare och öl på stranden!
Det som gör Osa halvön och Corcovado National Park så speciellt är just att den omges av stränder vilket bidrar till artrikedomen i området. Våra vandringar har därför gått både på stränder och i själva skogen. National Geografic har utsett halvön till den artrikaste platsen på jorden.
Vårt fina men rustika boende vid Corcovado.Vår stuga med nätväggar vid Corcovado med utsikt över skogen, havet och med
Vi antar att vi inte är de lättaste personerna att vara guide för eftersom vi redan sett så mycket på vår resa och ibland är lite blasé. Till exempel så har vi redan sett alla sorters apor som finns här och kan därför ägna mer tid åt att titta på insekter än på aporna. Att Vilmer sedan är en duktigare djurhittare än guiderna kanske också är lite jobbigt för guiderna. Det var Vilmer som såg till att vi alla såg en myrslok, en fer de lance-orm och mycket mera. Krokodilen, som vi råkade bada med, i Madigral River såg vi dock inte förrän den var alldeles för nära!
Att ta sig runt i Panama är inte det lättaste! Så här i efterhand har vi sagt att det kanske hade varit bekvämast att stanna i Panama City hela tiden och göra utflykter därifrån. Vi gillade verkligen Panama City för de vackra vyerna, Airbnb-lägenheterna med pool och gym och utbudet av restauranger och mataffärer.
Vi upplever att det ständigt saknas information om hur man tar sig runt i landet. De flesta turister verkar tillhöra organiserade rundresor eller så kommer de till en plats och stannar där under sin vistelse i landet. När det var dags att lämna Bocas del Toro så hade vi ännu inte lyckats lista ut hur vi skulle ta oss vidare. Vi visste att målet var att ta sig till Corcovado National Park i Costa Rica och därför valde vi att försöka ta oss till storstaden David som ligger en timme från gränsen till Costa Rica. Första steget var att ta en båttaxi (man hoppar på en båt och sedan åker den fram och tillbaka längs kusten och tar upp människor tills den är full och då avgår den mot resmålet. Ibland går det snabbt och vid andra tillfällen tar det lång tid innan den blir full) in till Bocas Town på ön Colon. Därifrån tog vi sedan en båt vidare till Chiriqui Grande på fastlandet. Denna båt fungerade även som postbil så vi stannade vid olika små öar och levererade paket innan vi kom fram dit där det var tänkt. Båtbiljetten som vi hade köpt skulle ta oss hela vägen till David så när vi klev av i Chiriqui Grande visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen. I hamnen fanns det bara en taxi och innan vi hunnit reagera så hade taxichauffören lastat in våra väskor i sitt bagageutrymme. Väl på väg frågade vi om vi skulle åka taxi till David men chauffören sa att vi var på väg till en buss. På en bensinstation utanför byn stod en vit minibuss och väntade. Den, precis som taxibåtarna, var av den sorten som avgår när den har blivit full och vi hade tur att vara de sista fyra personerna som behövdes för att avgå. Mindre tur var att minibussen var proppfull och att Vilmer med sina långa ben fick sitta mellan chauffören och medpassageren på ett påhittat säte, jag (Therése) satt på ett säte utan fotutrymme och Tuva och Stefan satt i mittgången på tillfälliga pallar. Som tur var tog resan bara knappt tre timmar för det var mycket obekvämt och svettigt. Utsikten över kusten och genom bergen gjorde dock att vi trots allt kunde njuta lite i allt det obekväma.
BåttaxiVåffelpizza i hamnen. Skitäcklig.Mycket väntande blir det.Båtbuss/postbåt.Vackert sätt att transportera sig på.
Både båtkaptenen och taxichauffören hade varit frågande till varför vi ville till David och på plats förstod vi varför. Om Panama City är glamorös och påkostad så är David motsatsen med många uteliggare, missbruk och slitna områden. Tanken var att vi skulle ta oss vidare så snabbt som möjligt men återigen fanns ingen information om transportmedel. Vi blev därför kvar i två nätter innan vi tog en chansning och reste vidare mot Costa Rica – utan biljetter, utan koll på båt- och busstider (eller om det ens fanns båtar och bussar) och utan bokat boende eftersom vi inte visste var vi skulle hamna!
Vårt boende i David. Lyxigt med fyra sängar! Det är vi inte bortskämda med! Och ljust golv så att man ser eventuella småkryp. Och rena sängkläder. Det är inte svårt att göra oss nöjda… På bilden syns också de packpåsar som vi använder till våra ryggsäckar vid bussresor och flyg. De är så praktiska och skyddar mot smuts och gör dem lättare att stapla på varandra.
Vi började dagen tidigt med att ta taxi till gränsen. Vid passkontrollen var de väldigt skeptiska till att vi kom gående och frågade många gånger var vi hade vår bil eller vilken buss vi tillhörde. Väl inne i Costa Rica inser vi att det inte finns en enda buss eller taxi på den sidan av gränsen. Vi måste alltså traska tillbaka in i Panama (vi struntade att gå igenom passkontrollen…) för att hitta en buss vidare. På tidtabellen stod den att den skulle ha avgått klockan 9.30 men det visade sig att den skulle avgå 9.45 vilket var tur för då hann vi med den. Bussresan var vacker med odlingslandskap och stora rancher på sidorna. Vi visste inte var vi skulle gå av men efter några timmar och många stopp (bussen stannade och tog upp alla längs vägen) så signalerade den gamla damen bredvid oss att vi skulle gå av. Vi hade inte ens pratat med henne men vi tänkte att hon nog förstod vart vi skulle så vi klev av.
GränsövergångSom vanligt ifrågasätter de att Tuva är minderårig. Tur att passet bevisar det! Tyvärr är trafficking vanligt här så de är väldigt vaksamma på när något verkar mystiskt.
På andra sidan vägen var det en pir och där stod det folk och väntade vilket var ett bra tecken. Vi frågade om det gick någon båt till Puerta Jimenez (gränsstaden in till Corcovado National Park) och de sa att de hoppades det men ingen visste exakt när och hur man köpte biljetter. Hur som helst så kom det till slut en båt som körde oss över bukten till vår nästa destination. Eftersom vi inte hade bokat något boende så letade vi upp en restaurang som hade wifi så att vi kunde boka ett boende online. Därefter gick vi till vårt vandrarhem. Äntligen var vi framme efter tre långa krångliga resdagar! Vi har nu förstått att det är lika svårt att förflytta sig här i Costa Rica som i Panama så vi försöker ladda upp med tålamod och massor av is i magen för vår nästa etapp.
Ännu mera väntetid.Båten till Puerto Jimenez.Bekvämt…
Men vad får då Panama för omdöme? Panama har ju bjudit på allt från storstadsliv, till primitiva boenden hos Kuna-folket i San Blas och lugna juldagar på vår veranda i Bocas del Toro och slutligen den tämligen ogästvänliga staden David (har tyvärr inga bilder därifrån för det var den typen av plats där man av säkerhetsskäl inte bär runt på sin mobil).
Stefan och jag ger Panama åtta poäng medan Tuva ger 8,5 poäng (trots skorpionsticket…) och Vilmer ger Panama nio poäng. Totalt får alltså Panama 33,5 poäng av 40 möjliga.
Efter Kuna Yala (San Blas Islands) korsade vi Panama, igen, för att komma tillbaka till Stillahavet-sidan och Panama City. Återigen fick vi bo i en cool Airbnb-lägenhet med fantastisk utsikt över staden!
Från Panama City tog vi sedan nattbussen på 13 timmar för att för tredje gången korsa landet till området Bocas del Toro. Efter bussen väntade en taxiresa samt två båtresor innan vi äntligen var framme på vår ö Bastimentos. På håll såg vi ett vackert trähus som låg högst upp på kullen inbäddat i regnskogen och till vår stora lycka var det just det huset som vi hade hyrt för de kommande fem nätterna. Vi tillbringade många härliga timmar på verandan beundrandes utsikten!
Bilden är kanske inte den bästa då den är tagen från en speed boat och vågorna skvätter men ”vårt” hus är det bruna trähuset på kullen uppe till vänster. Det har en öppen planlösning i dess rätta bemärkelse – för att ta sig mellan rummen och våningarna måste man gå utomhus!Vägen upp till huset!
Vi valde att bo i byn Old Bank som har starka karibieninfluenser. I byn bor det ungefär 500 människor. Byborna talar guari-guari (sin egna variant av kreol), spanska och engelska. Varför de talar engelska på just denna ö är en gåta för oss men det underlättade så klart mycket.
En tradition som finns i Panama är att du ska måla om ditt hus eller något i din omgivning inför jul. Här målas parkbänkarna om!I de inre delarna av ön bor öns ursprungsbefolkning.
Som vi har skrivit tidigare så är panamanerna (generaliserat så klart) ett partyfolk och eftersom vi var där över julledigheten så pågick festandet dygnet runt. Familjerna ställde ut sina gigantiska högtalare på verandorna och drog på musik på högsta volym vilket vi tyckte var otroligt charmigt de första dagarna men därefter blev det faktiskt en aning jobbigt eftersom ljudvolymen var densamma genom hela nätterna och då alla konstant var fulla.
I Panama firar man jul den 24 december precis som vi i Sverige men snopet nog lyckades vi missa firandet. Den 23 hade byn julfestligheter med fyrverkerier och sång och dans nere vid bytorget och då deltog vi men den 24 när vi kom ner till byn så var det helt plötsligt ödsligt tomt och tyst. Alla husdörrar var stängda och vi såg inte en människa. På kvällen klädde vi upp oss för att vi tänkte att nu borde det väl i alla fall vara folk ute men det var fortfarande öde på bygatan (finns bara en gata då det är en ö utan bilar). Vi åt vår middag och gick och lade oss. Vid tolv vaknar vi av ett fruktansvärt oväsen – musik, vrål och fyrverkerier och sedan var festandet igång i ett helt dygn. Dagen efter fick vi förklarat för oss att julafton i år inföll på en söndag och eftersom byborna är kristna så ägnas dagen åt att vara i kyrkan men vid midnatt var det ju ny dag och fritt fram att festa vidare! Man lär sig ständigt något nytt!
Som vi väntat på att få öppna påsen med Ahlgrens bilar och på julafton var det äntligen dags!
Vi gjorde några utflykter i närområdet och såg sengångare, delfiner och vackra stränder. Vi träffade också svenskar för första gången på tre månader och det var så skönt att få prata svenska en stund!
En blyg sengångare.Tuva fick besök medan hon var på toaletten!
På kvällen den 26:e satt vi uppe sent och tittade på en dokumentär. Därefter gick Tuva in i badrummet för att borsta tänderna. Plötsligt skriker hon i panik: Jag blev stucken av en skorpion! Vi skyndar oss dit och fångar in skorpionen så att vi ska kunna identifiera vad det är för sort. Tuva lägger sig på sängen och vi binder åt ett skärp runt benet medan vi desperat försöker googla vad man ska göra om man har blivit stucken av en skorpion. På ön finns det ingen sjukvård och kvällstid finns det inga båtar in till fastlandet så vi visste att vi inte kunde söka hjälp om det behövdes. Vi skickade iväg några meddelandet på WhatsUp till personer från Panama som vi träffat under resan och de svarade snabbt med tips och råd. Vi gick även över till de festande grannarna och de sa, något sluddrande, att det nog var en ofarlig skorpion. Vi satt sedan vakna hela natten för att se så inte Tuva blev dålig. Som tur verkar det ha gått bra. Hon har dock ännu inte fått ut gadden helt och har ont i foten när hon går.
Ytterligare ett försök att få ut gadden!
Hela skorpionincidenten gjorde det något enklare att lämna vårt vackra trähus och åka vidare. Därefter följde tre ganska besvärliga resdagar men det får bli ett eget inlägg vid senare tillfälle!
Ungefär tre timmar ifrån Panama City, på Stilla havet-sidan av landet, ligger ögruppen San Blas Islands. Ögruppen med drygt 300 öar tillhör Kuna-folkets territorium och på deras språk heter området Kuna Yala (kan även stavas med G eftersom K inte finns i kunaspråket). Kuna-folket, som är en av ursprungsbefolkningarna i Panama, fick självbestämmande över området 1925. Idag bor det ungefär 55.000 kuna i Panama – i Kuna Yala men även i Panama City och andra orter. En liten del bor i Colombia.
Vi korsade landet med terrängbil eftersom kuna-folket har bestämt att endast fyrhjulsdrivna bilar får köra i området då vägarna är mycket branta och krokiga genom bergen och regnskogen. I hamnen väntade vår guides pappa, Antilio, på oss och körde oss till Devil’s Island där vi skulle tillbringa våra första två nätter. Ön är liten och det går att gå runt den på 20 minuter. Det finns en kritvit strand och turkost varmt vatten att bada i MEN bakom de perfekta solbilderna finns också en annan sida.
Kuna-folket har beslutat att de inte ska bygga turistanpassade anläggningar på öarna. Boendena är därför mycket enkla och vårt skjul hade sandgolv och saknade myggnät. Dusch och toalett skulle finnas i en byggnad längre bort men den var ur funktion så vi hade varken dusch eller toalett på två dagar. Eftersom hotell saknas på öarna så väljer de flesta turister (varav de flesta är panamaner från Panama City) att åka till öarna på dagsturer. Turerna går ut på att festa och åka mellan olika stränder. Ett mycket ovärdigt sätt att hantera området, enligt oss, då nedskräpningen är otrolig sorglig att se.
Bästa stunden på ön var när dagsturisterna åkt hemåt vid 15-tiden. Då fick vi ön för oss själva och kunde njuta av en brasa på stranden, stjärnorna och tystnaden. Även morgnarna innan turisterna kom vid 9.30-tiden var underbara. Att ha en hel strand för sig själv i lugn och ro är ren lycka.
Från Devil’s Island åkte vi på en utflykt för att snorkla och bada.
Den tredje dagen dök äntligen vår guide upp. Det visade sig att hans svärmor dött två dagar tidigare och att han hade haft mycket att fixa med i och med detta. Han meddelade att vi de två kommande nätterna skulle få bo i hans pappas hus på ön Wichub Wala och att det där fanns både toalett och dusch! Trodde vi, ja… Det fanns i alla fall en hink med sötvatten och en skopa. Bättre än ingenting!
Eftersom de skulle ha begravning för hans svärmor så var hela familjen på ön och vi fick följa förberedelserna. Kvinnans kropp skulle fraktas från Panama City till Wichub Wala och begravningen skulle ske dagen efter. Hos Kuna-folket får den döde en sista natt med sin familj genom att kroppen läggs i en hängmatta i samma rum som övriga familjen sover i sina hängmattor i. Kroppen får aldrig lämnas ensam för då kan själen ”knyckas” till mörkare ställen. Efter en sista natt tillsammans fraktas kroppen i hängmattan till begravningsplatsen på fastlandet. Varje familj har sitt eget ”hus” där deras döda begravs tillsammans. Man fortsätter alltså att ” bo” tillsammans under samma tak även efter döden. Kroppen läggs ner i graven (som är upplyst för att leda själen mot ljuset) tillsammans med sina närmaste tillhörigheter och matknyten som grannar och vänner skickar med till sina döda anhöriga. När graven är igengrävd igen så dukas det upp ett festbord på graven där den döda ska kunna ”äta” tillsammans med sina döda anhöriga och välkomnas till sin nya plats.
Begravningshus på fastlandet.Träfigurer som representerar döda anhöriga och som rådfrågas vid problem och används som beskyddare av huset.
Vi kände oss en aning i vägen i sörjandet och förberedelserna. Vi tog promenader på ön som bestod av endast 35 familjer och passade på att vila i vårt nya boende. Vårt nya boende var ett luftigt hus på pålar vid stranden av ön. Väggarna bestod av grova vassrör och vågorna slog upp mellan golvplankorna. På nätterna var det storm och regn och då regnade det in genom väggarna och vi fick hålla i täckena för att de inte skulle flyga bort!
(Stormen fortsatte tydligen efter att vi lämnat öarna och vår guide skickade foton på att ön numera ligger 20 centimeter under vattennivån. Vattnet har letat sig in i alla hus och ställer till stora problem.)
Vårt hus för några dagar.Nedskräpningen på öarna är fruktansvärd!Så här såg bygatan ut efter stormen.Havsnivån har höjt sig med flera decimeter på några dagar.
På kvällarna spelade vi Domino med vår guide och hans systerdotter. Det som hemma anses vara ett barnspel anses här vara ett strategispel som spelas av männen i den lokala baren under högljudda former.
Det finns så mycket som vi skulle vilja berätta om kuna-folket men då skulle texten bli alltför lång. Det vi fann extra intressant var att det hos kuna-folket finns tre kön – man, kvinna och omeggid. En omeggid är en person som fötts som en man men lever som en kvinna. Förr när kuna-folket ständigt låg i konflikt med andra folkgrupper, fyllde omeggiderna en funktion då de istället för att slåss tillsammans med männen stannade i byarna och hjälpte kvinnorna med deras sysslor samtidigt som de hade fysiken att skydda kvinnorna vid behov. Omeggiderna är fullt accepterade i samhället och är vanligt förekommande.
Inom kuna-folket finns inte äktenskap utan man väljer helt enkelt att vara tillsammans med någon och förhållandet måste godkännas i den lokala kongressen. De äldre på ön och de som ingår i kongressen har väldigt stor makt över människorna på öarna. De bestämmer vem som får bygga vad, vilka som får vara tillsammans, vilka som ska arbeta på kollektivets odlingar på fastlandet, vilka som ska agera ordningsvakter på öarna, dömer i tvister och de bestämmer till och med om och när du får lämna din ö.
En annan sak som vi fann fascinerande är kuna-folkets revolutionsflagga. Hur kan det egentligen komma sig att så många kulturer på så många olika platser vid olika tider använt/använder sig att samma typ av symbol men med så olika innebörd?
Vi har lärt oss så mycket och insett vad lite vi vet. Det är en av tjusningarna med att resa – att få lära nytt och att få lära om!
Cirkus Winqvist On Tour 