Under vår resa skrev vi dagbok och nu läser vi varje dag vad vi gjorde för exakt ett år sedan. Idag, den 11 november, var vi på Sri Lanka. På morgonen vinkade vi hej då till mina underbara fantastiska goa kollegor som offrade sitt höstlov för att komma och hälsa på oss. Vi hade tillbringat en händelserik vecka tillsammans. Därefter åkte vi, tillsammans med Stefans syster med familj, vidare från Kandy till Uppuveli. På vägen stannade vi vid ett buddhistiskt tempel i Dambulla.
Goa kollegor på stranden i Mirissa.Åh, vad glada vi är över att ha så fantastiska kvinnor i våra liv! Här på vår terrass i Kandy.Stopp vid ett buddhistiskt tempel i Dambulla med kusinerna.
Varje dag drömmer vi oss alltså tillbaka – minns, pratar och gläds åt det vi har upplevt!
Den vanligaste frågan vi får just nu är: Har ni någon ny resa inplanerad? Och svaret är ett rakt nej. Vi har inte ens tänkt tanken på att planera in någon ny resa. Vi ser det så här: Vi har nyligen njutit av ett välfyllt smörgåsbord. Vi har tagit lite av varje och nu är vi mätta och nöjda och tänker bara luta oss tillbaka och njuta av eftersmaken ett tag till.
För exakt ett år sedan tog vi våra ryggsäckar och påbörjade vår långresa! Då visste vi så klart inte vad som väntade oss. Vi kunde inte ens föreställa oss allt vi skulle få se, uppleva och känna!
Så här efteråt kan vi konstatera att vi inte kunde ha fattat ett bättre beslut. Resan har förändrat oss som individer ända in i själen och den har förändrat oss som familj. Fem månader av obruten kvalitetstid med familjen är en ren lyx och vi är så oerhört tacksamma för att vår dröm blev verklighet!
Eftersom det blev en hel del uppmärksamhet kring våra större missöden medan vi var ute och reste så valde vi att inte lägga någon fokus på mindre missöden i vår blogg eftersom vi inte ville oroa vänner och familj hemma i Sverige i onödan men nu tänkte vi alltså berätta om när vår båt tippade när vi var i Brunei på Borneo.
Glada båtåkare utan flytväst. 30 sekunder innan vågen kommer.
Vi hade varit ute sedan tidig morgon och åkt med vår självutnämnde guide och hans vän som körde båten. Det var sen eftermiddag och vi alla var alla rätt slitna efter en intensiv dag bland mangroveträsk, fiskodlingar och diverse sevärdheter. Det var när vi var på väg in mot en strand som den kom – en så kallad freak wave. En freak wave är en våg som av någon anledning växt sig mycket större än övriga vågor runt omkring.
Höga vågor
När vi väl får syn på vågen så inser vi snabbt att det här kommer inte att gå bra. Föraren, som är fullt upptagen med sin mobil, reagerar alldeles för sent och hamnar med bredsidan mot vågen och naturligtvis slår vågen helt över båten. Vilmer och jag som sitter på vågsidan flyger framåt och landar på Tuva och Stefan. Som tur är rätar båten upp sid från sidoliggande läge men hela båten är fylld med vatten. Barnen gråter. Vilmer har slagit i magen och Tuva är rädd. Jag skäller på guiden som skäller på föraren medan han försöker köra båten närmare stranden. Till slut får vi hoppa i bland de höga vågorna och själva ta oss in till stranden. Allt är dyblött – väskan med pass och kamerorna i, vi, våra handdukar.
20 sekunder innan båten tippar. Föraren är fullt upptagen med att sms:a med sin fru som är svartsjuk på att han är ute och åker med en kvinna i båten.All packning är dyblöt och mamma Winqvist är ARG.
Det blir en lång diskussion med guiden innan vi går med på att fortsätta båtturen. Vi har två timmars resväg hem. Barnen är trötta och hungriga. Tuva säger att hon aldrig mer vill åka båt i hela sitt liv och det är det som gör att Stefan och jag beslutar oss för att ta båten hem. Upp i sadeln igen, liksom. Bort med rädslorna på en gång.
Det ser så vackert och fridfullt ut men där och då var omgivningen det sista vi tänkte på.Det är ju inte direkt här man önskar hamna i vattnet! Varning för krokodiler!!!
Vi är inte ”hemma” förrän det har blivit natt. Vågorna är tuffa och föraren har fullt upp med att hålla kursen. Till slut närmar vi oss äntligen staden och kan konstatera att vi i oturen haft rätt mycket tur ändå!
Det tog lång tid att övertala barnen om att vi skulle ta samma båt tillbaka till stan. Som plåster på såren fick de köra båten. Dessutom kom flytvästarna på!Det var sen kväll innan vi var ”hemma” igen. Ett hiskligt oväder hann ikapp oss men vi var ju redan blöta så det gjorde inte så mycket.På hemvägen såg vi krokodiler.Äntligen åter i stan.
Tälta på Borneo! Visst låter det underbart? Det tyckte i alla fall vi när vi satt där hemma i TV-soffan i Kristinehamn och bokade in tre nätter i tält vid Klias River. Där och då såg vi framför oss den exotiska naturen och äventyret. På plats, några månader senare, insåg vi att platsen vi skulle tälta på var minst lika fantastisk som vi tänkt oss men också att det är VÄLDIGT varmt och VÄLDIGT fuktigt på Borneo och att det därför KRYLLAR av insekter av alla de slag.
Tälten var väl inbäddade i grönskan.Floden sträckte sig ända fram till tälten.
Utsikt inifrån tältet. På dagen var det rätt mysigt men på natten…
Tälten var uppställda precis intill flodkanten och naturen växte sig tät alldeles intill. Det var endast vi, naturen och damen som var föreståndare på boendet som var där. Hon ägde inte ens en bil så det kändes som om vi var helt avskärmade från omvärlden för en stund. Från boendet tog vi båtturer och tittade på olika sorters apor (platsen är främst känd för näsaporna) och på alla eldflugor som glittrade som julgransbelysning i träden längs flodkanterna på kvällarna. Apropå kvällarna – när solen har gått ned vid floden blir det SVART och förvånansvärt tyst. Inte förrän solen går upp på morgonen väcks ljuden i djungeln till liv igen. Ljud av apor som svingar sig mellan träden och knäcker grenar, ljudet av apor som ropar till varandra och näshornsfåglarnas laserliknande ljud.
Frukost på terrassen.Det blev många timmar i båt längs floden!Näsaporna är så coola!Det är långärmat och byxor som gäller trots värmen – annars blir man uppäten av alla blodsugande insekter!Fantastiskt att se solen sänka sig över floden!
Naturligtvis en helt magisk plats att äta sin frukost på, att göra sina läxor på och att bara vara på MEN så fruktansvärt obekvämt att sova i tält. Eftersom det regnar så gott som varje dag så var det plåttak uppsatta över tälten. Detta gjorde att temperaturen i tältet var på bastunivå. Bastukänslan förhöjdes av fuktigheten. Vi sov på madrasser direkt på tältgolvet och lukten av dessa fuktiga madrasser är obeskrivlig. Redan första natten fick Tuva och jag byta tält eftersom en hel koloni myror valt att flytta in i vårt tält. Därutöver delade vi tält med spindlar, tusenfotingar, skalbaggar och myggor. För att ”skydda oss” låg vi väl förpackade i sovsäckarna och med handdukar runt huvudena. Vilken syn!
Tuva, har laddat för ytterligare en natt i tältet!
Kan väl konstatera att vi inte direkt är ”sova i tält i djungeln-människor” (eller vänta – det är ju faktiskt det vi är!) men det är ändå en upplevelse som vi inte skulle ha velat vara utan!
Morgnarna vid Klias River är med på vår topplista över höjdpunkter från vår resa!
Idén om att göra en långresa föddes inte över en natt utan den tanken har funnits med Stefan och mig sedan vi fick barn. För att se om det ens skulle vara möjligt började vi tidigt att ”reseträna” med barnen. Vi kommer att skriva om våra ”träningsresor” här i bloggen framöver. Vår första backpack-resa gjorde vi 2010 när Tuva var fyra år och Vilmer hade precis fyllt tre år. Resan gick till Jordanien, Israel och Egypten. Vi startade i Aqaba i Jordanien och anlände precis när staden kokade av personer som firade att hajj (vallfärden till Mecka) var genomförd. Det var varmt, trångt och helt underbart!
Trångt på stranden under hajj.
Från Aqaba fortsatte resan genom Wadi Rums öken. Vi åkte på flaket till en pick-up och det var skumpigt och sandigt.
Det gäller att hålla i sig när man åker på ett flak!Med pick-up genom Wadi Rums-öken
Därefter besökte vi ett av de nya underverken – Petra. Petra var en blomstrande stad vid vår tidsräkningsstart men föll i glömska efter att den övergavs på 1200-talet efter en jordbävning. Den ”upptäcktes” igen 1950 och arkeologer arbetar än idag med att gräva fram nya byggnader. Det blev en lång dag med mycket vandring i 40 graders värme men barnen lekte i grottorna och klättrade glatt uppför och nedför alla berg och trappor.
För att nå Petra måste man först gå i en lång korridor mellan höga klippväggar.Templet i Petra – kanske mest känt från Indiana Jones.
Fikapaus i skugganMånga trappsteg blev det…Kurragömma
Vi träffade en familj som bodde i bergen i Petra. De bjöd oss på te.Tuva fick ett armband av familjen som bjöd på te.
Efter den varma dagen i Petra kände vi att det var dags för bad och åkte vidare till Döda havet. Vi hade sett framför oss hur barnen skulle älska det salta vattnet och att flyta omkring vid stranden men, ack, så fel vi hade. Så fort barnen kommit i vattnet började varenda litet skrubbsår de hade att svida av saltet. De började gråta och då gnuggade de sina ögon med saltiga händer och grät ännu mer. Det slutade med att vi fick skölja av barnen i sötvatten för att saltet skulle sluta svida. I övrigt bör tilläggas att Döda havet luktar ruttet och att det därför är väldigt mycket flugor där. Är man ute efter bad är alltså inte Döda havet det bästa alternativet.
Vägen till Döda havet gick på branta bergsvägar. Barnen blev väldigt förvånade när vår chaufför stannade längs vägen för att be.Liten backpacker som sover med guideboken som huvudkudde.Döda havetInte så skönt som det ser ut.Man flyter lätt i Döda havet.
Sedan var det dag att ta sig över till Israel. Längs vägen såg Stefan och jag en hängd man på gränsen till Palestina. Som tur var såg inte barnen honom. Vi valde att ta oss över gränsen till fots från Aqaba till Eilat. Eilat är en tämligen västerlänsk modern storstad men den bär tydliga tecken på att våldet alltid är nära med bombade hus och maskingevärseld hörs med jämna mellanrum på avstånd. Vårt vandrarhem hade fullt beväpnade vakter som vaktade frukostrummet. Kändes väldigt obehagligt. I Eilat badade vi mest i Röda havet och kollade in djurlivet under ytan.
På kvällen när solen går ned färgas bergen runt Röda havet röda och det är därifrån havet har fått sitt namn. På andra sidan ses Saudi Arabien.Röda havet är känt som ett paradis för dykare och snorklare men eftersom barnen var så små när vi var där fick vi nöja oss med att titta på havsdjuren genom glasrutor.
Från Eilat gick vi över gränsen till Sinai-halvön/Egypten. Denna gränsövergång är en av de farligaste i världen men det visste vi inte då. Turister har kidnappats och mördats vid denna övergång. Gränsövergången tog oerhört lång tid då vi anlände mitt i bönen. Sedan ramlade Vilmer ned från en mur som han klättrat upp på och fick världens bula i pannan. Därefter var vi tvungna att öppna upp all vår packning eftersom röntgen visade att vi hade för mycket växtmaterial i vår packning. Tullen letade så klart efter knark men det var barnen små Pixi-böcker som hade gett utslag så vi fick fortsätta vidare så småningom. Väl igenom behövde vi hitta skjuts nedåt kusten. Alla personer utanför gränsstationen såg minst sagt opålitliga ut men vi var ju tvungna att komma vidare så vi betalade en man för att han skulle köra oss till närmsta kuststad. Han ville dock fylla bilen med folk först och plockade upp folk längs vägen fast vi hade gjort upp att det var direkt till staden som gällde. Det tog en evighet. Klockan började bli sen och barnen behövde mat och vi behövde se över Vilmers bula men väl framme ville inget hotell eller vandrarhem ta emot oss. ”En barnfamilj utan bokning som dyker upp här mitt ute i ingenstans??? Det måste vara något lurt!” De letade igenom bilen efter sprängmedel på FEM olika ställen. Till slut lämnade jag Stefan och barnen längs vägen (chauffören ville inte köra runt på oss längre) och gick själv in på ett hotell. De tittade misstänkt på mig men frågade: ”Har du pengar?” När jag kunde visa att jag kunde betala för mig så blev jag helt plötsligt bemött som en kunglighet. Jag hämtade övriga familjen och en servitör tvättade våra händer, serverade oss juice och sen fick vi skjuts med en golfbil till vårt rum. Vi hade hamnat på ett femstjärnigt hotell!
Lyxhotell i EgyptenÄkta kebab och Vilmers gigantiska bula.
I Egypten gjorde vi endast kortare utflykter eftersom jag drabbades av matförgiftning och mer eller mindre bosatte mig i vårt badrum
I Egypten drabbades jag av matförgiftning (ÄT ALDRIG BUFFÉ I EGYPTEN) och när jag väl repat mig från den var det dags att bege sig tillbaka till Aqaba och flyget hem.
Går över gränsen mellan Egypten och Israel och, japp, vi var helt själva.
Jordanien var verkligen en 10-poängare men vår korta bekantskap med Egypten och Israel kvalar bara in på svala 7:or.
Vårt hotell i Aqaba.I varje hotellrum finns en skylt i taket som visar åt vilket håll Mecka är.Frukost på en parkbänk – när livet är som bäst!
Så här i efterhand skulle vi nog ha valt andra länder till vår första träningsresa. Att ta sig landvägen från Israel över till Sinai-halvön är alldeles för farligt och inget man ska utsätta små barn för. Stefan och jag hade ännu inte ställt om våra hjärnor från hur vi var vana att resa till hur man reser med barn och lärdomen vi tog med oss från denna träningsresa var att våra barn är oerhört lätta att resa med men att det krävs lite mer planering när man har barn med sig. Det kan vara en fördel att i förväg veta dagens etapp och var man ska bo varje natt. Vi hade inte bokat några boenden i förväg utan var tvungna att leta upp boenden på plats varje kväll – något som är alldeles för tröttande och tidskrävande när man har småbarn med sig.
Nu har vi varit hemma i fyra månader och det går inte en dag utan att vi tänker på och pratar om vår resa. Vi får väldigt många frågor om resan och framöver kommer vi att börja besvara frågorna här på bloggen så att ni alla kan ta del av dem. Det kommer bland annat att handla om personer vi mött, om våra favoritplatser och upplevelser, om sådant vi inte skrivit om på bloggen tidigare (till exempel om när vi hade bokat hotell innanför den amerikanska militärens avspärrningar mot IS i Bahrain), om hur det var att tälta på Borneo och hur vår vardag såg ut under resan.
Men först lite statistik från vår resa:
Antal dagar: 150
Antal länder: 13
Antal kg packning vid utresa: 36
Antal kg packning vid hemresa: 60 (efter shopping i Florida)
Antal flygningar: 17
Antal timmar på flyg: 68
Antal timmar på flygplatser: 68
Antal hyrbilar: 5
Antal båt/färjeresor: 23
Antal bussresor: 24
Antal liftningar: 3 (samtliga på Borneo)
Antal tågresor: 1
Antal safaris: 3 (tältsafari i Tanzania, elefantsafari på Sri Lanka och flodsafari på Borneo)
Antal boenden:55
Antal tappade tänder: 5 (Vilmer 4 och Tuva 1)
Antal insektsbett: oräknerliga
Antal regndagar: 51
Antal brutna tår: 1 (Stefan på Zanzibar)
Antal sjukdagar: 11 (Vilmer öroninflammation 5, Therése förkylning 3, Stefan ryggskott 3)
Antal magåkommor: 1 (efter ett lunchbesök på IKEA i Australien…)
Antal familjebråk: 2
Antal dagar med hemlängtan: 1 (Vilmer dag två i Tanzania)
Antal foton tagna: 10600
Antal spenderade slantar: ca 350.000 kr (inkl. flygbiljetter och alla förberedelser hemma så som visum, vaccinationer o.dyl.)
Antal besökta underverk: 1 (Chichén Itzá i Mexiko)
Sedan vi kom hem har vi haft många föredrag om vår resa. Inför det första av dessa bad vi Tuva att göra en sammanfattande film om resan. På sju minuter presenterar hon de tretton länder vi besökte under våra 150 dagar på resande fot. Hon får även med en del av de upplevelser vi hade och de känslor som vi kände. Håll till godo!
”Vilket land var bäst?” är den näst vanligaste frågan vi får. Som tur är genomförde vi ett totalt ickevetenskapligt och subjektivt forskningsarbete, som baserade sig helt på vårt eget tycke, medan vi reste och gav våra resmål poäng enligt en tiogradig skala. Maxpoängen var 40. I våra omdömen vägde vi in hur lätt landet var att resa i (språk, mat, transporter, boenden, kostnader och hjälpsamheten hos invånarna), vad som fanns att göra och vårt helhetsintryck av resmålet. Generellt sett fick samtliga resmål höga poäng (mellan 30-37 poäng) eftersom vi varit väldigt nöjda med vår resa. Det finns dock en klar jumboplats men mer om detta nedan.
På plats nummer ett kom Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten, och Singapore på 37 poäng. Så här i efterhand känns det lite ironiskt med tanke på att vi tillbringade ganska kort tid på båda platserna och att vi på dessa ställen råkade ut för olika tillbud (hotellbranden i Abu Dhabi och mannen som antastade Tuva i Singapore). Vi tror dock att dessa platser fick så höga omdömen för att de är välorganiserade moderna storstäder med ett stort utbud för turister och för att de var välbehövliga ”andningshål” efter att vi hade levt mer primitivt på resmålen innan (Tanzania och på Borneo).
Med farmor och farfar i Singapore
På andra plats kommer Tanzania, Borneo och Australien på 36 poäng. Dessa tre platser har mycket av det som vi älskar – närheten till naturen, coola vilda djur, vänliga människor och vackra stränder. Riktiga favoriter!
Besök i en massajskola i TanzaniaEtt svalkande dopp vid ett vattenfall på BorneoRoad trip i Australien
På tredje plats hittar vi Guatemala på 35 poäng. Vi tillbringade endast fyra dagar där men gillade verkligen naturen, arkitekturen, människorna och så klart Mayaruinerna i Tikal!
Som hämtat ur ett Tintin äventyr – Tikal!
På fjärde plats kommer Hawaii och Florida på 34 poäng. Hawaii är verkligen vackert och det är Florida också på sina ställen, vädret är underbart, stränderna fina, turistaktiviteterna många och det är lättrest men ändå känns det inte helt bra. Som privilegierade resenärer borde vi inte klaga men bara vetenskapen om alla missförhållanden och rådande politiskt klimat är frustrerande. För trots att det mesta döljs i en turistvänlig förpackning så blev vi varse problematiken genom ”missilattacken” mot Hawaii och skolskjutningen som drabbade Florida medan vi var där. Som semestermål är det helt ok men vi hade förväntat oss mer att det stora landet i väster.
Hawaii – palmer och vattensport!
På femte plats ligger Brunei på 33 poäng tätt följt av Sri Lanka och Belize på 32,5 poäng. Brunei, det lilla lilla sultanatet på Borneo, var så häftigt. Ingen annanstans i världen har vi sett helt beslöjade kvinnor glida förbi på gatorna på Segways, en helt modern stad på pålar i vattnet eller vilda krokodiler i floderna i centrum av huvudstaden. En plats man inte kan låta bli att gilla!
Brunei – där vildmarken möter lyx och modern arkitektur!Bland d tempel i Sri Lankas bergstrakter.Lata dagar i Belize.
Sri Lanka och Belize bjöd båda på lugna dagar, fantastisk mat och djurlivet kom riktigt nära inpå. Båda länderna hade dessutom vackra stränder och underbar snorkling.
På sjunde plats kommer Indonesien med sina 32 poäng. Egentligen var vi där för kort tid för att kunna sätta ett omdöme men eftersom vi där hade traditionell chartersemester så tyckte vi att vi hade det rätt lugnt och behagligt.
Batam Island, Indonesien
Mexiko fick endast 30 poäng och så här i efterhand känner vi att det var orättvist lågt. Mexiko borde ha legat jämsides med Sri Lanka och Belize. I Mexiko fanns det otroligt vackra stränder och riktigt häftiga utflyktsmål som alla mayaruiner och alla cenoter. Playa del Carmen, där vi tillbringade en vecka, rekommenderar vi dock att man hoppar över. Där finns det inte mycket av det riktiga Mexiko kvar.
El Paraiso, Tulum, bjöd på den vackraste stranden i Mexiko!
Och så är det slutligen dags att dela ut jumboplatsen och den går till Bahrain som fick fjuttiga 25 poäng. Det är roligt att ha fått en bild av landet men ärligt talat fanns det inte särskilt mycket där att göra. Om man är intresserad av arabisk kultur eller muslimska länder så har grannlandet Qatar mycket mer att erbjuda liksom länder som Oman, Jordanien eller Egypten men hade vi inte åkt dit så hade vi ju inte vetat det!
Tuva och Vilmer får en religionslektion i Al Fateh moskén.
Sammanfattningsvis är vi supernöjda med vår rutt runt jorden. Vi har sett och upplevt så mycket att det kommer att ta år att smälta alla intryck – snacka om att få valuta för pengarna!
”Hur känns det att komma hem då?” är nog den vanligaste frågan vi får just nu. Och sanningen är den att vi inte har landat helt och hållet än. Fysiskt är vi i Kristinehamn men våra tankar är någonstans i Guatemala, på Borneo eller Sri Lanka.
Vi ska dock göra ett försök att besvara hur det känns att komma hem efter att ha befunnit sig i en resebubbla i fem månader.
En fördel med att komma hem är att det är garanterat myggfritt här och det är ju bra. Och det är bekvämt att kunna ta sig en varmdusch. Och praktiskt att kunna dricka rent vatten direkt ur kranen. Och skönt att sova i rena sängkläder. Och roligt att ha lite fler kläder att välja emellan. Och vi tycker att det är lyxigt med påfund som sköljmedel, diskmaskin och toapapper med två lager.
Vår första reaktion när vi kom hem till vårt hus var att det är så onödigt stort (134 kvm – fem rum och kök). Vad ska vi med all denna yta till? Den andra reaktionen var att vi har så onödigt mycket prylar och kläder. Vad ska vi med alla saker till? Vårt perspektiv på vad vi som familj behöver har nog ändrats lite under resan. Sedan vi kom hem har vi läst mer med barnen än vad vi annars brukar göra hemma, tagit fler promenader, gosat mer i TV-soffan (vi brukar nästan aldrig se på TV i vanliga fall), lagat mat tillsammans, handlat mat tillsammans och spelat spel. Vi har helt enkelt varit mer tillsammans än vad vi var innan vår resa.
På resan var vi tillsammans 24 timmar om dygnet. Nu har vi endast cirka fem timmar om dagen att umgås på och det är en stor omställning!
Den första skol- och arbetsveckan är nu till ända och vi är förvånansvärt pigga med tanke på tidsomställningen. Det är underbart att vara igång igen och att träffa alla kollegor och klasskompisar men det tar också emot lite att anpassa sig efter fasta tider, rutiner och tempot här hemma.
I övrigt njuter vi av vintern och den annalkande våren men, uj, vad vi saknar tiden tillsammans, utomhuslivet och alla dagliga äventyr!
Cirkus Winqvist On Tour 