Vi har tidigare berättat om vår första backpack-resa med barnen men eftersom vi fått många frågor om hur det är att resa med barn så publicerar vi texten igen!
Vår första backpack-resa gjorde vi 2010 när Tuva var fyra år och Vilmer hade precis fyllt tre år. Resan gick till Jordanien, Israel och Egypten. Vi startade i Aqaba i Jordanien och anlände precis när staden kokade av personer som firade att hajj (vallfärden till Mecka) var genomförd. Det var varmt, trångt och helt underbart!
Från Aqaba fortsatte resan genom Wadi Rums öken. Vi åkte på flaket till en pick-up och det var skumpigt och sandigt.
Därefter besökte vi ett av de nya underverken – Petra. Petra var en blomstrande stad vid vår tidsräkningsstart men föll i glömska efter att den övergavs på 1200-talet efter en jordbävning. Den ”upptäcktes” igen 1950 och arkeologer arbetar än idag med att gräva fram nya byggnader. Det blev en lång dag med mycket vandring i 40 graders värme men barnen lekte i grottorna och klättrade glatt uppför och nedför alla berg och trappor.
Efter den varma dagen i Petra kände vi att det var dags för bad och åkte vidare till Döda havet. Vi hade sett framför oss hur barnen skulle älska det salta vattnet och att flyta omkring vid stranden men, ack, så fel vi hade. Så fort barnen kommit i vattnet började varenda litet skrubbsår de hade att svida av saltet. De började gråta och då gnuggade de sina ögon med saltiga händer och grät ännu mer. Det slutade med att vi fick skölja av barnen i sötvatten för att saltet skulle sluta svida. I övrigt bör tilläggas att Döda havet luktar ruttet och att det därför är väldigt mycket flugor där. Är man ute efter bad är alltså inte Döda havet det bästa alternativet.
Sedan var det dag att ta sig över till Israel. Längs vägen såg Stefan och jag en hängd man på gränsen till Palestina. Som tur var såg inte barnen honom. Vi valde att ta oss över gränsen till fots från Aqaba till Eilat. Eilat är en tämligen västerlänsk modern storstad men den bär tydliga tecken på att våldet alltid är nära med bombade hus och maskingevärseld hörs med jämna mellanrum på avstånd. Vårt vandrarhem hade fullt beväpnade vakter som vaktade frukostrummet. Kändes väldigt obehagligt. I Eilat badade vi mest i Röda havet och kollade in djurlivet under ytan.
Från Eilat gick vi över gränsen till Sinai-halvön/Egypten. Denna gränsövergång är en av de farligaste i världen men det visste vi inte då. Turister har kidnappats och mördats vid denna övergång. Gränsövergången tog oerhört lång tid då vi anlände mitt i bönen. Sedan ramlade Vilmer ned från en mur som han klättrat upp på och fick världens bula i pannan. Därefter var vi tvungna att öppna upp all vår packning eftersom röntgen visade att vi hade för mycket växtmaterial i vår packning. Tullen letade så klart efter knark men det var barnen små Pixi-böcker som hade gett utslag så vi fick fortsätta vidare så småningom. Väl igenom behövde vi hitta skjuts nedåt kusten. Alla personer utanför gränsstationen såg minst sagt opålitliga ut men vi var ju tvungna att komma vidare så vi betalade en man för att han skulle köra oss till närmsta kuststad. Han ville dock fylla bilen med folk först och plockade upp folk längs vägen fast vi hade gjort upp att det var direkt till staden som gällde. Det tog en evighet. Klockan började bli sen och barnen behövde mat och vi behövde se över Vilmers bula men väl framme ville inget hotell eller vandrarhem ta emot oss. ”En barnfamilj utan bokning som dyker upp här mitt ute i ingenstans??? Det måste vara något lurt!” De letade igenom bilen efter sprängmedel på FEM olika ställen. Till slut lämnade jag Stefan och barnen längs vägen (chauffören ville inte köra runt på oss längre) och gick själv in på ett hotell. De tittade misstänkt på mig men frågade: ”Har du pengar?” När jag kunde visa att jag kunde betala för mig så blev jag helt plötsligt bemött som en kunglighet. Jag hämtade övriga familjen och en servitör tvättade våra händer, serverade oss juice och sen fick vi skjuts med en golfbil till vårt rum. Vi hade hamnat på ett femstjärnigt hotell!
I Egypten drabbades jag av matförgiftning (ÄT ALDRIG BUFFÉ I EGYPTEN) och när jag väl repat mig från den var det dags att bege sig tillbaka till Aqaba och flyget hem.
Jordanien var verkligen en 10-poängare men vår korta bekantskap med Egypten och Israel kvalar bara in på svala 7:or.
Så här i efterhand skulle vi nog ha valt andra länder till vår första träningsresa. Att ta sig landvägen från Israel över till Sinai-halvön är alldeles för farligt och inget man ska utsätta små barn för. Stefan och jag hade ännu inte ställt om våra hjärnor från hur vi var vana att resa till hur man reser med barn och lärdomen vi tog med oss från denna träningsresa var att våra barn är oerhört lätta att resa med men att det krävs lite mer planering när man har barn med sig. Det kan vara en fördel att i förväg veta dagens etapp och var man ska bo varje natt. Vi hade inte bokat några boenden i förväg utan var tvungna att leta upp boenden på plats varje kväll – något som är alldeles för tröttande och tidskrävande när man har småbarn med sig.
Cirkus Winqvist On Tour 